Idag är hemmet mycket mer än bara en plats att bo på. Det är också en plats där vi kan visa upp vilka vi är eller vill vara. Där kan vi skapa det som för oss upplevs som individuellt. Det finns en rad tv-program och tidningar som understryker detta. Bostadens olika attribut kan även en skapa samhörighet mellan likasinnade. Trots att bostaden är så viktig för den enskilde människan har den boende oftast mycket liten möjlighet att påverka dess utförande. Det är politiker, planerare, arkitekter, byggherrar och byggnadsindustrin som istället skapar boendet. Jag söker i detta arbete möjligheten att genom planering och byggande av bostaden rikta den boendes intresset även utanför den egna tomten. Jag vill finna alternativ där den enskilde människan ges större delaktighet än i den traditionella byggprocessen. Därför behandlar mitt arbete brukarplanering och själv¬byggeri. Brukarplaneringen har funnits i vårt land, som medveten planeringsform, sedan 1970-talet fram till idag. Det var en reaktion mot ett boende som upplevdes anonymt och likriktat. I alla lägenheter skulle ju en människa med ofta helt olika behov bo. Fram tills idag har sedan brukarplanering prövats vid ett antal tillfällen utan att direkt få något betydande ge¬nomslag. Det organiserade självbyggeriet började utvecklas under 1800-talet men upplevde sin stor-hetstid under första hälften av förra seklet med bland annat egnahemsrörelsen som driv¬kraft. Människor skulle ges möjligheten att uppföra sina egna hus. I både Stockholm och Göteborg startades kommunägda självbyggeriföretag under 1900-talet. Än idag lever själv¬byggeriet till vissa delar kvar i Stockholm men har annars i princip helt försvunnit. Jag studerar tre områden varav två där brukarplanering använts i olika former och ett där självbyggeri delvis bedrivits. Brukarplaneringen bestod, dels i framtagande av ett planpro¬gram för utbyggnad av bostadsområdet Hovshaga utanför Växjö, dels i planering av den egna bostaden i flerbostadshuset Bo100 i Malmö. Här gavs mycket olika förutsättningar för de boende eller de blivande boende. Vid planering av den egna bostaden var engagemanget större en vid en mer generell planering av sitt bostadsområde. Den som planerar eller byg¬ger sin bostad gör också en ekonomisk investering, medan den som planerar en utveckling av sitt bostadsområde endast investerar sin tid. Samtidigt ökade engagemanget när frågorna blev mer specifika eller när ens egen fastighet blev fysiskt berörd. Självbyggeriet som be¬drivs idag, i mitt studerade område Segersäng utanför Stockholm, ger inte stora möjligheter för den boende att påverka eller engagera sig i utformningen utöver detaljer i byggnaden. Antalet delaktiga brukare påverkar ekonomin i projekten och hur väl deltagarna lär känna varandra och får sin röst hörd. Planering och byggande av bostäder med brukarna bör alltså inte innehålla för många inblandade men inte heller för få. Alla tre projekten liknade var¬andra i det att tiden kom att spela en stor roll under processen om än på olika sätt. Brukar¬planeringen drog i båda fallen ut på tiden medan självbyggaren kan uppleva att tiden inte räcker till.