Trots den centrala lokaliseringen och det vackra läget vid vattnet upplevs Tullhamnen som en av Kalmar centrums baksidor. Tullhamnen kännetecknas idag av stora asfaltytor som upplåts för bilparkering och trafikstråk. All vattenkontakt i området avsätts idag för bilens ändamål - för parkering och vägar. Uppsatsen undersöker hur Tullhamnens möjligheter kan tas tillvara och utvecklas utifrån sina planeringsförutsättningar. Arbetet kretsar kring tre identitetsbärande grundförutsättningar; * Den centrumnära lokaliseringen. * Den närvarande kulturhistorien genom riksintresset för kulturmiljö som omfattar hela centrala Kalmar. * Det karaktärsgivande vattnet i Kalmars hamnområde. Arbetet inleds med en teoridel där jag söker svar på hur en levande stadsbild kan åstadkommas, hur kultur kan fungera som värdeskapare i en stad samt hur planering kan förhålla sig till kulturhistorien. Även hamnars funktionella historia beskrivs med hjälp av litteraturen i syfte att förstå det svårhanterliga området mellan stad och vatten. Arbetet leder vidare till en beskrivning av Tullhamnens historia, dess planeringsförutsättningar och redovisning av en platsbunden inventering. Genom intervjuer med nyckelpersoner i Kalmars utveckling breddas perspektiven kring vad Tullhamnen är och vad den kan bli. Riksantikvarieämbetets och Hans Gillgrens stadskaraktäranalys leder till ett ställningstagande om utvecklingsriktning för platsen. I en volymstudie testas även hur mycket kulturhistorien tål innan platsens historia upphör att berättas. Slutligen visualiseras en möjlig framtidsbild för Tullhamnen i ett planförslag.