Detta examensarbete handlar om tillgängligheten i staden för personer med nedsatt syn eller med rörelsehinder. De krav de båda grupperna ställer på utformningen av gångvägnätet undersöks och gångvägnätet i Halmstad inventeras för att se om det uppfyller dessa krav. Syftet är att visa hur man med enkla medel kan öka stadens tillgänglighet och användbarhet. Till grund för arbetet ligger ett antal viktiga begrepp som måste redas ut. Det första är funktionsnedsättning. FN definierar i sina standardregler begreppet funktionsnedsättning som ”fysiska eller intellektuella skador eller sjukdomar”. Det finns många olika typer av funktionsnedsättningar t.ex. rörelsehinder, syn- eller hörselskador, utvecklingsstörningar eller psykiska funktionsnedsättningar. Ibland har en person flera olika funktionsnedsättningar samtidigt. Nästa grundläggande begrepp är handikapp. Den definition som ligger till grund för handikappolitiken i Sverige i dag är att handikapp uppstår när en person på grund av exempelvis en funktionsnedsättning i kombination med en dåligt anpassad omgivning hindras i sitt dagliga liv. Detta flyttar fokus från individens funktionsnedsättning till bristerna i miljön. Det finns flera lagar och regler som handlar om tillgänglighet för funktionshindrade. Den lag som ligger till grund för detta arbete är framför allt PBL 17 kap 21a§. Den säger att enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga skall undanröjas senast år 2010. Med enkelt avhjälpta hinder menas hinder som är enkla, billiga att avhjälpa och inte berör flera parter. Varje hinder skall dock bedömas utifrån förhållandena på platsen. Många kommuner har på olika sätt påbörjat arbetet med att göra det offentliga rummet tillgängligt. De har olika arbetsmetoder och projekt, men alla innehåller bra delar som andra kommuner bör ta till sig. Det viktigaste i till exempel Härnösands arbete är att deras arbete har en fast förankring hos politikerna. Exempel på detta är att stadsbyggnadsnämnden antagit stadgan om hur trottoarpratare får placeras. Sådana beslut kan underlätta det praktiska arbetet då de ger tydliga riktlinjer. Att som till exempel Lund använda sig av referensgrupper i arbetet är någonting fler kommuner bör göra. Annat som andra kommuner kan använda sig av är Lunds kriterier för och uppdelning av hinder. Detta är viktigt då en tydlig definition av begreppet hinder gör arbetet med inventering och kartläggning effektivare. De delar av Stockholms Tillgänglighetsprojekts arbete som andra kommuner bör använda sig av är bland annat tillgänglighetsplanerna. För mindre kommuner kan det kanske vara mycket med en tillgänglighetsplan för varje stadsdel, men det skulle behövas en för varje tätort i kommunen. Även Tillgänglighetsprojektets standardutformningar för övergångsställen, busshållplatser med mera är någonting som kan ligga till grund för liknande standardutformningar i andra kommuner. Från det projekt Reneland gjort för Vägverket är helhetssynen och det översiktliga tänkandet det viktigaste att ta med sig. Den GIS-metod Reneland utvecklat kan med fördel tillämpas i andra städer. Den enkät som genomförts ger ingen statistisk säkerhet, då de tillfrågade grupperna varit mycket små, men svaren pekar i huvudsak i samma riktning som litteraturen. Enkäten delades ut till Synskadades Riksförbund, SRF, och till Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, RBU, samt kompletterades med ett antal svar från tillfrågade personer med olika rörelsehinder på stan. Den viktigaste indikationen från enkäten är att skillnaden mellan synskadades och rörelsehindrades behov och önskemål inte är så stora. Skillnaden ligger däremot inom gruppen av synskadade. Det kan bero på att synskadades behov skiljer sig mycket beroende på typ av synskada och vilket eller vilka hjälpmedel de använder. För inventeringen av gångvägnätet i Halmstad valdes ett antal områden ut som fick representera de olika typer av områden som finns i staden: Centrum, Centrumnära flerbostadshus, Centrumnära villor, Ej centrumnära flerbostadshus och Ej centrumnära villor. Utifrån dessa kan man nu se om problembilderna skiljer sig åt i olika typer av områden. Resultatet av inventeringen är att det inte finns några sammanhängande stråk i eller mellan de områden jag undersökt. Oftast är det bara korta bitar som passar en eller båda grupperna. Trottoarerna har ofta godkänd standard för synskadade men det är svårt för rörelsehindrade att använda dem. Övergångsställena däremot uppfyller många gånger de rörelsehindrades krav, men inte de synskadades. Detta leder till att ingen av grupperna kan röra sig i området på ett tryggt och säkert sätt. Generellt saknas handikappanpassning i bostadsområdena. Åtgärdade övergångsställen och separering mellan gång- och cykeltrafik har mest gjorts längs gång- och cykelbanorna runt och mellan områdena och längs de större vägarna. Trots att de är åtgärdade har de fortfarande brister och passar oftast bara den ena gruppen av varierande anledningar. Utmärkande för villaområdena är hinder som buskar och låga grenar som hänger ut från privata tomter. Här är det också vanligt med mycket varierande kvalité på markbeläggningen. För flerbostadshusområdena är det stor skillnad mellan de centrumnära och de ej centrumnära områdena. För Andersberg, det ej centrumnära området, är den största bristen att det saknas separering mellan gång- och cykeltrafik. För de två centrumnära områdena är de största bristerna avsaknaden av övergångsställen i korsningarna och att trottoarerna många gånger är för smala. För att komma till rätta med dessa problem föreslår jag en arbetsmetod som bygger på en systematisk inventering av staden utifrån checklistor. Checklistorna bygger på de aktuella gruppernas krav på utformningen av gångvägar, övergångsställen och busshållplatser. De kan även kompletteras med andra gruppers krav. Inventeringen sker områdesvis och resultatet sammanställs i en databas. Databasen kan användas för att på ett lätt och effektivt sätt få information om vilka hinder som finns var och på så sätt fungera som grund till åtgärdsprogram och passa-på-åtgärder. Jag föreslår också ett antal standardutformningar för övergångsställen och busshållplatser, samt riktlinjer för gångbanor och trottoarer. Dessa uppfyller de båda gruppernas krav och bör användas konsekvent. Min slutsats är att det att med enkla åtgärder är möjligt förbättra tillgängligheten för både synskadade och rörelsehindrade väldigt mycket.