Idag pratas det väldigt mycket om trygghet. Överallt ska det vara tryggt. Vi vill vara anonyma, men vi vill alltid att någon ska se oss för att vi ska känna oss trygga. Därför ökar beståndet av t ex. övervakningskameror. Jag har genom intervjuer och brottstatistik tagit reda på att den upplevda otryggheten inte har någonting att göra med den faktiska otryggheten. Människorna jag har pratat med har känt sig otrygga i parken som heter Spetsamossen, men enligt brottstatistiken är det inte i detta grönområde som det händer flest brott. Hur kommer det sig att den upplevda otryggheten inte är den samma som den faktiska otryggheten?