Idag finns det en påtaglig vilja hos olika aktörer att formulera vad som är attraktivt i den fysiska miljön. Uttrycket attraktivt används i ett flertal plandokument och ges ut som praxis av bland annat Boverket. Men vad innebär attraktiva miljöer och vad betraktas egentligen som tilltalande och motbjudande i den fysiska miljön? Rådande planeringsideal handlar till stor del om täta stadsstrukturer och om en blandning av olika funktioner – något som förutsätts skapa attraktiva värden. Planeringsidealet har uppkommit som reaktion mot modernismens ensidiga uttryck och för närvarande blickar många arkitekter och planerare tillbaka till 1800-talets mångfunktionella stadsform där bostäder, handel och arbetsplatser uppfördes inom ett och samma område. Till skillnad från modernismens glesa bebyggelsestruktur omfattar rådande planeringsideal funktionsintegrerade områden där det ska vara nära till allt. Planeringsideologin kallas i allmänhet för blandstaden eller den funktionsintegrerade staden. Den fysiska byggnadsstrukturen i dessa blandstadsområden präglas av komplexitet och variation. Vanligt förkommande är att dessa blandstadsområden uppförs med en blandning av flerbostadshus, radhus, parhus och villor – något som, utöver den visuella variationen, förutsätts gynna olika människors skilda anspråk på bostad. Beroende på hur olika bostadstyper planeras i förhållande till varandra kommer det visuella intrycket att variera. Frågan är bara om det är detta som är attraktivt? Om det är blandningen av olika hustyper, stilar, färger och placeringar som skapar attraktiva värden? Och vilka är det i så fall som anser att dessa blandstadsområden är attraktiva, är det ansvariga planerare, brukarna eller båda parter? Denna uppsats syftar till att nå en djupare förståelse för hur människor visuellt värderar och upplever blandstadsområden. För att nå denna förståelse analyseras de estetiska värden som planerare, boende och andra brukare upplever i blandstadsområdet Sörbyängen i Örebro.