Ämnet för den här uppstatsen är att undersöka vilka föreställningar det finns om tillgänglighet och hur samhälleliga strukturer påverkar arbetet med att öka tillgängligheten i samhället och vilka konsekvenser det har för berörda. Följande frågor har ställts för att kunna utreda detta. o Vilken roll har de statliga intentionerna i arbetet för att öka tillgängligheten i samhället och vilken roll har andra aktörer i samhället för hur dessa implementeras? o Vilka faktorer påverkar den fysiska planeringens förmåga att hantera tillgänglighet i den fysiska miljön? Uppsatsen utgår från de tre teoretiska perspektiven normalitet, makt och demokrati i relation till fysisk planering och tillgänglighet. Den egna undersökningen baserar sig på empiriskt material i form av kvalitativ textanalys och kvalitativa intervjuer. Den kvalitativa innehållsanalysen är utförd på tre politiska dokument, varav två av dem utgår från funktionshinderspolitiken, medan det tredje är förarbetet till Plan- och bygglagen (2010:900) och har därför en tydligare anknytning till fysisk planering. Genom att analysera dessa har jag kunnat se hur dessa politiska dokument bland annat förhåller sig till personer med funktionsnedsättning och vilka insatser dokumenten menar behövs för ett mer fysiskt tillgängligt samhälle. De tre kvalitativa intervjuerna i arbetet är genomförda med aktörer vilka representerar olika nivåer i samhället. Genom detta kan jag i förhållande till den teoretiska genomgången och till innehållsanalysen av de politiska dokumenten undersöka de olika aktörernas roll i arbetet för att förbättra tillgängligheten i samhället. Resultatet av innehållsanalysen och intervjuerna har sedan legat till grund för att tolka de olika aktörernas intentioner och roller, samt strukturer och faktorer som påverkar integreringen av tillgänglighetsperspektivet i fysisk planering. Undersökningen visar att det finns en hög politisk ambition om att samhället ska bli mer tillgängligt. Analysen visar dock att funktionshindersperspektivet inte integreras i planeringen i önskvärd utsträckning och att tillämpningen av lagstiftningen gällande tillgänglighet hittills inte varit tillräcklig för att frågan ska uppmärksammas då befintliga strukturer och traditionella tankesätt inte alltid påverkas av dessa. Utifrån detta är det svårt att peka på någon enskild ansvarig aktör som kan stå till svars för varför samhället inte är tillgängligt för alla. Genom att handikappolitiken inte lyckas realiseras i de forum där beslut tas är slutsatsen att det, enligt Youngs (1990) teorier, finns en form av maktutövning där dominanta synsätt reproduceras, utan vidare reflektion, på grund av medvetna eller omedvetna handlingar som finns etablerade inom bland annat verksamheter. Detta utspelar sig exempelvis i relation till deltagande i planprocesser där handikapporganisationer och personer med funktionsnedsättning inte alltid får möjlighet att yttra sina behov vilket gör att tillgänglighet inte prioriteras i den omfattning som behövs för att beakta individers behov i ett kollektiv. Ytterligare en slutsats är att begreppet tillgänglighet inte har någon tydlig definition vilket gör att det fylls med tolkningar om hur ett tillgängligt samhälle ska utformas. Med dessa slutsatser i åtanke kan det konstateras att det i framtiden krävs mer kompentensutveckling, ytterligare samarbete, samt strukturella förändringar och starkare myndighetsutövning