Ett vanligt fenomen i svenska städer är industriområden som förr låg i stadens periferi nu har inringats av den expanderande staden, eller åtminstone blivit tätt angränsad till den. Industriområdet är dock separerat från den övriga staden genom sin struktur och funktion. Vid stadsförnyelseprojekt av industriområden från efterkrigstiden har man ofta valt att riva allt och sedan bygga nytt. Denna uppsats har haft som mål att undersöka om även sentida industriområde kan anses bevarandevärda ur ett kulturhistoriskt perspektiv och hur man kan planera om ett sentida industriområde till en integrerad del av staden. Arbetet har utifrån detta studerat begreppet kulturarvsbegreppet för att sedan redovisa för vad flera forskare inom stadsplanering har för tankar om stadsförnyelse, strukturer och kulturarv. De förhållningsätt som därmed kommit fram har tillsammans med en platsanalys för området, ett industriområde i sydvästra Kristianstad, legat till grund för de riktlinjer och rekommendationer som redovisas i uppsatsen.