Grönstruktur och parker har betydelse för livsmiljön i en stad. Urbana trädgårdar och informell påverkan på grönstrukturen är en allt mer vanlig syn i städer. Ofta tar dessa verksamheter mark i anspråk utan att ägandeskap föreligger men rätten till marken kan med tiden förändras. Uppsatsen undersöker vilka motiv som ligger bakom initiativ till urbana trädgårdar genom fyra fallstudier i Berlin. Intervjuer med initiativtagare och deltagare undersöker om de urbana trädgårdarna är mötesplatser, hur de upplevs påverka sin omgivning och varför informanterna väljer att tillbringa tid i trädgårdarna. Diskussion av resultatet belyses genom teori kring offentliga platser, självorganisering, appropriering och rätten till staden samt en historisk jämförelse med koloniträdgårdsrörelsen. Uppsatsen visar att stadsinvånare har ett behov av kontakt med naturen, och att det behovet kan tillfredställas på ytor i staden som inte behöver vara stora. Trädgårdarna påverkar sin omgivning genom en förändrad dynamik av människor som rör sig på platserna de finns på. Dock är de en del av större förändringar som sker i dess omgivning. Urbana trädgårdar skiljer sig från parker på så sätt att de är inkluderande i formandet av platsen, vilket skapar positiva sociala effekter för de som deltar. De urbana trädgårdarna kan komplettera grönstrukturen, fylla tomma mellanrum i staden och är ett uttryck för att stadsinvånare inte nöjer sig med vad staden erbjuder utan själv förändrar den för att uppfylla sina behov.