”Urban Leftovers –Problem eller potential” handlar om stadens överblivna ytor och stadens fragment. Ämnet överblivna ytor i staden är aktuellt och rör sig ofta i gränslandet mellan arkitektur, planering och konst. Man kan förhålla sig till dessa icke-definierade platser på olika sätt men gemensamt är att de i grund och botten berör frågan Vem har rätt till staden? Ofta har de överblivna ytorna inte någon egen funktion utan finns enbart som gränser eller skyddszoner för att skilja andra funktionsområden från varandra. En överbliven yta kan exempelvis vara en slänt mellan cykelbana och bilväg, gränsområdet mellan industri och bostäder, en ödetomt, parkeringsplatsen som aldrig används, kajkanten vid brofästet, ytan mellan oljecisternerna eller flygplatsens periferi. Många av de överblivna ytorna i dagens städer har uppkommit på grund av modernismens stadsplaneideal och på grund av det ökande bilanvändandet. Dagens städer växer och blir alltmer splittrade. Externa köpcentrum växer upp och industriparker och fritidskomplex utgör egna enklaver i staden. Just nu råder på flera håll stadsplaneidealet bygg staden inåt i stället för utåt. När allt fler städer ska expandera inåt och förtäta stadskärnorna kommer plötsligt de överblivna ytorna i en ny dager. Tidigare bortglömd skräpmark blir attraktiv och omdiskuterad. I januari år 2003 började den sjunde Europan-tävlingen med titeln ”The sub-urban challenge, urban intensity and housing diversity”. Tävlingstemat är den fragmenterade staden och hur man läker den. Jag har i mitt examensarbete läst och jämfört sex olika författares syn på de överblivna ytorna. Dessa författare och konstnärer är; Marc Augé, Robert Smithson, Iain Borden, Mats Lieberg, Tom Nielsen och Markus Degerman. Alla sex författarna och konstnärerna har olika bakgrunder och olika förhållningssätt till ämnet. År 2003 bidrar Sverige med tre stycken tomter i Europan-tävlingen och jag har valt att låta mitt examensarbete ta avstamp i ett tävlingsprogram för det utmärkta planområdet i Ringstorp, Helsingborg. Planområdet känns i dag som en fragmenterad del av staden för att det ligger insprängt mellan en rad olika funktioner och har en starkt varierad morfologi. Generellt sett så tror jag att den största kvalitén de överblivna ytorna har är att de främjar en alternativ användning av det offentliga rummet och bidrar till en mångfald och variation i staden.