Try to envisage the field of Electronic Publishing as a old fashioned merry-go-round. It´s moving fast; big players come and go; it makes you dizzy just to look at it from a distance. Do you remember when you as a kid stood by that same merry-go-round in the playground hesitating to jump aboard because the big kids had put the thing into such a crazy spin? Well, this piece below gives you all the reasons why you should have made the jump then and why you should make it now. The big kids are still making the rules, forever changing them. Here is a story about a big, confused kid who got pushed aboard and all the strange and beautiful things that happened…

Att syssla med elektronisk publicering inger mig ibland en känsla av att befinna sig i ett land som bara existerar för stunden och sedan ständigt förvandlas till nya topografiska definitioner. Denna lätt ångestskapande, men jag erkänner, också nervkittlande känsla, har för min del blivit allt mer påtaglig under det senaste året. Inom området existerar en i det närmaste total förvirring vad det gäller lagringsformat, standarder, copyright, mjukvara, hårdvara, operativsystem etc för att inte tala om märkliga termer och akronymer som vimlar omkring. Ett antal kartor över territoriet existerar men oberoende av vilken man väljer stämmer de aldrig i praktiken. Det är missförståndens förlovade land. Min fru, som arbetar med undervisning i invandrarsvenska, berättade nyligen en historia som jag tycker på pricken fångar den här känslan. Hon hade haft en introduktionskurs för nyanlända studenter och avslutningsvis bett dem fylla i ett frågeformulär för att skatta deras kunskapsnivå. En av frågorna löd: "Talar du något annat språk än ditt hemspråk? I så fall vilket/vilka?" Vid genomgången av formulären senare på eftermiddagen noterade hon att en av studenterna hade svarat: "engelska och literiska". Literiska – vad är det för språk? Var ligger Literien? Ligurien finns ju och Litauen. Kanske nånstans i närheten där…? Kollegor rådfrågades och huvuden bryddes över atlas och geografiska uppslagsverk. Inget Literien. Frågan fick anstå till nästa dag…då den polska studenten ifråga upplyste sin förvånade lärare att Literien helt enkelt borde ha tolkats som "engelska och lite ri[y]ska"! Jag återger den här historien för den fick mig direkt att associera till den förbistrade begreppsapparat jag försöker hantera i kantlinjen av det virtuella och det verkliga inom elektronisk publicering. Ständiga klumpar i halsen påminner en om att man borde veta bättre om nya varianter av programmeringsspråk/filformat/protokoll etc. Denna osäkerhet är allmän och jag tror inte det finns något sätt att övervinna den förutom att ge sig huvudstupa in i det praktiska arbetet att rita egna kartor över gungflyet eller åtminstone försöka tillföra vettig information till de goda kartor som ändå finns. Det arbetet kräver inte bara mod/dumdristighet utan också en viss orientering om den omgivande terrängen samt en stark övertygelse om att vi måste arbeta med standarder och lösningar som kan återanvändas genom åren. I den övertygelsen hoppas jag att följande redogörelse av ett EP-projekts tillblivelse och vedermödor kan upplysa och upplyfta den som står i begrepp att själv starta ett dylikt projekt eller som på något sätt står på randen till att ta steget in i den snåriga men spännande virtuella publiceringsvärlden.