Inom diskussionen om hållbar utveckling i miljörörelsen och inom den posthumana, nymaterialistiska och teknovetenskapliga feminismen är vi idag ivriga att utforska mångfalden, både inom mänskligheten och i ekosystemen, och vi söker efter sätt att förstå sammanhangen mellan de biologiska och de sociala livsvillkoren. Detta är precis vad Elin Wägner sammanfattar i sitt slutkapitel i boken Väckarklocka.

Det avslutande kapitlet i Elin Wägners bok Väckarklocka (1941) målar upp framtidsvisioner om hållbara samhällen där samverkan och gemenskap är grunden. Nutida feministiska författare betonar också samverkan, både mellan människor och med andra arter, som avgörande för jordens fortlevnad. Tystnad, ren luft och goda grannar ses då som nu som visioner om ett gott liv. Till detta lägger Wägner liksom nutida feminister jämställdhet mellan kön såväl som global jämlikhet och rättvisa.