The positive trend of increased use of both railway passenger and freight transportation in Europe has resulted in an increased sensitivity to and occurrence of traffic disturbances. In addition to the need for extensions of the infrastructure, the need to effectively limit and predict the effects of disturbances becomes apparent. The abilities to maximise the use of available infrastructure such as sidings and platforms as well as the tracks in both directions is therefore critical. The kernel of the disturbance management problem is to revise the original timetable in line with the new conditions and decide where, when and how trains should overtake or meet to minimise the negative effect of the disturbance. There exist both sophisticated and simple models and methods which have different strengths and weaknesses. This paper presents results from a Swedish research project and investigates the pros and cons of different re-scheduling models and methods.

Att järnvägstransporterna ökar är mycket glädjande, men har aktualiserat kapacitetsproblem och medfört att trafiken har blivit allt känsligare för störningar. En mindre försening av ett enskilt tåg kan få stora följdeffekter på andra tåg. En utmaning är därför att operativt minimera effekterna av störningarna. Denna artikel utgår från tidigare forskning där algoritmer för omplanering av trafiken utvecklats och vi diskuterar här vilka egenskaper och faktorer i järnvägsnätverket och -trafiken som bör modelleras för att ge tillförlitliga omplaneringslösningar samt vilken data som behövs samt finns tillgänglig från Banverkets system.