Sedan slutet av 1800-talet har det varit den socialt engagerade samhällsplanerarens uppgift att ordna goda bostäder, fungerande kommunikationer och sunda levnadsförhållanden. Under sjuttio- och åttiotalen fanns en särskild stor tilltro till att man kunde planera bort svåra samhällsproblem som fattigdom och segregation i förorterna och istället skapa gemenskap och jämlikhet mellan människor. Denna bok berättar om varför det inte lyckades. Författarna har under flera år ingående studerat socialt inriktade och ambitiöst planerade lokala försök att förbättra människors välfärd. Det är historier om marknadskrafternas intåg i den svenska politiken och hur siktet vänds från sociala mål till näraliggande ekonomiska. Men det är också berättelser om hur intressekonflikter, okunskap och snabba ideologiska skiften skapar nya problem snabbare än de gamla hinner redas ut. Allvarlig kritik riktas mot dem begränsade förmågan hos kommunala institutioner att värna om människors trygghet
Social planering, bostadsförnyelse, civilsamhälle, kommunal planering