I studier av praktisk yrkeskunskap finns två diametralt motsatta grupperingar. Den ena gruppen – “optimisterna” - tror att yrkesverksamhet med automatik leder till starkt förbättrade prestationer. Man använder begrepp som “intuition”, ”förtrogenhet” och “tyst kunskap”. Man använder intervjuer för att studera företeelserna. Den andra gruppen – “pessimisterna” - jämför förmodade med faktiska prestationer. Man använder experimentell metod. Forskningsresultaten tolkas nästan entydigt så att spontan erfarenhetsinlärning i yrkeslivet bara undantagsvis sker vid bedömningar i diagnostiska och prognostiska sammanhang. Uppsatsen presenterar först optimismen som kunskapsprojekt. Detta innefattar både begrepp, teorier och metoder och dess tillämpningar. Därefter presenteras pessimismen. Slutligen diskuterar vi internvetenskapliga metodskillnader och externa drivkrafter för den svenska optimismen. Min tes är att pessimisternas kunskapsprojekt är en forskningsverksamhet som styrs av typiska vetenskapsinterna faktorer. Optimisternas verksamhet påverkas däremot föga av forskningsresultat eller metod. Den svenska riktningens innehåll domineras av externa drivkrafter.