Det finns inget definierande svar på vad Bibliotek 2.0 är. Egentligen är det ingenting fast utan snarare en process mot någonting. Dagens bibliotek är uppbyggda kring en svunnen kultur, en kultur med tydliga och raka vägar för information och kommunikation. Bibliotekariens arbete var och är som en slags virvelvind runt boken och nu också artikeldatabaserna. Bokhyllan är en totempåle i bibliotekskulturen. Samtidigt som vi har dansat runt totempålen har en helt ny värld dykt upp kring oss. En värld som innehåller samma symboler som totempålen men i en svärm av olika former. Den här massan av allt nytt gör oss förvirrade. Därför vänder vi ryggen till och fortsätter dansa runt totempålen. Många av oss väljer att ignorera det därför att det är okända marker, och vi vet ju redan vilka marker som är våra. Kärnan är människor och diskursiv information Bibliotek 2.0 handlar i någon mening om att lära sig generalisera och i viss mån abstrahera. Biblioteket handlar inte om att ackumulera böcker och artiklar och lära ut vägar att hitta till dessa produkter. Biblioteket handlar om navigation i diskursiv information, dvs strukturerad information som är en del av omfattande kunskapsprocesser. Bibliotekt sysslar alltså inte med de små informationssmulorna som seglar omkring i cyberrymden, som reklam och inte heller med privat information. Men i rimlighetens namn borde all information som motsvarar böcker och artiklar formmässigt ingå bibliotekariens värld. Bara för att en typ av information inte kan köpas för pengar, eftersom den är fri, och ställas i en bokhylla borde inte betyda att den ska ignoreras av biblioteken. Det finns givetvis ingen mening med att skapa samlingar kring diskursiv information på Interent, utom i speicalfall. Den finns ju redan där och biliotekarien har sällan kontroll över den. Men det är ingen anledning till varför vi ska ignorera den i utbildningen. Processen mot Bibliotek 2.0 handlar också om att se Internet som ett nytt biblioteksrum där bibliotekarier verkar i samma syfte som i det rum den diskursiva informationen var samlad före internet. Vissa ser kanske en bild av sig själva framför sig, drunknade i djup kvicksand. Men det finns ingen kvicksand där ute, bara diskursiv och icke diskursiv information och människor i nya miljöer. Behovet av det som bibliotekarien står för finns mångfaldigt mer än tidigare. Konsten att inte drunkna i allt detta är att rikta blicken mot bibliotekets kunder, i stället för att förlora sig i oändligheten. Invånarna i en kommun och studenter på en högskola har minst lika stort behov som tidigare av guider bland den oändliga mängd diskursiv information som produceras. Bibliotekarien måste verka där den informationen finns. Under flera århundraden har utbildningen gått mot dekontextualisering, medan de flesta erfarenhetsmässigt är medvetna om att man lär sig bäst i en kontext. När medvetenheten om kontextuell inlärning når skolsystemen, då kommer informations- och deltagarkompetens bli livsviktiga. Ett högskolebibliotek skulle kunna resonera som så att det är bara en stödfunktion till den akademiska instution de ingår i. Det innebär att om akademin skulle börja använda wikis, bloggar och andra kunskapsformer i utbildningen, då skulle biblioteket behöva följa efter med sin utbildning och samling. Men så länge akademisk kompetens bygger på interaktivitet med böcker och tidskriftsartiklar, då är behovet för informationskompetens detsamma som tidigare. Men om akademisk kompetens skulle omdefineras, då skulle biblioteket också följa efter. Förmodligen är det så de flesta bibliotek resonerar omedvetet. Till vardags har de en ganska slö naturalistisk syn som bygger på att “vi finns” och “vi handlar” i egenskap av den “vi är”. Ett bibliotek är ett bibliotek, som bör agera som ett bibliotek ska agera. Om man som högskolebibliotek istället har en teleologisk syn på saken, då blir resultatet säkerligen annorlunda. Jag tror att det är det vi försöker göra med Bibliotek 2.0.