Barnhälsovården är en strategisk arena för landets folkhälsoarbete både ur ett samhälls- och individperspektiv. Det är en väl etablerad verksamhet och når en stor del av befolkningen. De flesta barnfamiljer utnyttjar erbjudandet om att gå till "sin" barnavårdscentral. Barnhälsovårdens sjuksköterskor är viktiga aktörer i detta folkhälsoarbete, det är de som utformar och genomför hälsoarbetet i möten med enskilda föräldrar och barn. Syftet med denna studie var att öka förståelsen för hur hälsovägledning utformas och genomförs, samt att generera teori, användbar för praktisk barnhälsovårdsverksamhet. Den barnhälsovårdsverksamhet som studerades, var den som primärvårdens distriktssköterskor ansvarar för jämsides med övrig hälso- och sjukvård. Data samlades in genom videoobservationer och efterföljande intervjuer med distriktssköterskor, fältanteckningar, anteckningar från gruppdiskussioner och enskilda intervjuer samt genom data från tidigare studier av hälsovägledning i barnhälsovården. Analysen följde den klassiska Grounded Theory metoden för teorigenerering. Studien gör tydligt att det finns ett dubbelsidigt uppdrag för barnhälsovårdens sjuksköterskor. Å ena sidan finns ett folkhälsouppdrag, som inriktas på barn och föräldrar som befolkning. Det hälsoarbetet följer det nationella barnhälsovårdsprogrammets riktlinjer och hälsoarbetet karakteriseras av allmän hälsoövervakning, "massundersökningar" allmän hälsoupplysning och generell rådgivning. Den andra aspekten på hälsoarbete kan härledas till data som visade att hälsoarbete är inriktat på barn och föräldrar som enskilda individer eller familjer. Det är familjens situation som diskuteras och som distriktssköterskors rådgivning utgår ifrån. Hälsoarbetet inriktas på hälsoundersökningar av det enskilda barnet och individuell hälsovägledning. De båda aspekterna benämner jag som barnhälsovårdens befolkningsinriktning och individinriktning. Studien visar att barnhälsovårdens distriktssköterskor är mycket angelägna om att syntetisera dessa båda uppdrag och dess inriktningar. Det sammansatta begreppet befolkningsindividualisering är ett teoretiskt begrepp för denna syntetisering. För att kunna arbeta parallellt med dessa båda inriktningar och bibehålla en syntetisering hanterar barnhälsovårdens distriktssköterskor dubbelsidigheten genom oscillerande mönster. Studien visar hur hälsovägledningen i en verksamhet med två motstående uppdrag och inriktningar påverkas av denna dubbelsidighet. Teorin som genererades är användbar både i den praktiska verksamheten och i utbildningar för att öka förståelsen för och hur detta komplexa hälsoarbete i barnhälsovården kan hanteras och syntetiseras. Genom att den belyser hantering av motstående uppdrag, kan den troligen också vara användbar inom andra verksamheter med dubbelsidighet i uppdraget.