I det rådande informationssamhället där utbytet av information och digitalt material har blivit mer framträdande än någonsin tidigare har även upphovsrättsfallen kring dess användande och återanvändande blivit allt mer aktualiserade.

I denna uppsats har vi sökt att studera hur normer kring skapande och originalitet har påverkat kreativa aktörers syn på återanvändning och rekontextualisering under det senare 00-talet och tidiga 2010-talet.

Genom att utveckla metoden interkontextualitet har vi studerat hur människan och hennes kognitiva processer influerar rättsfall som rör just deriverade verk och/eller rekontextualisering.

Den digitala tekniken har fört med sig nya normer kring skapande tillika hur information förmedlas mellan människor, vilket resulterat i förändrade konsumtionsmönster och en remixkultur där individuella verk inte ses som statiska enheter utan som levande, sammanlänkade uttryck. Kognitiva processer kan ha bidragit till denna remixkultur och i sin tur mer generaliserade attityder från mediadistributionsbolag och myndighetsorganisationer.

Med bakgrund av detta söker vi att förespråka en mer öppen syn på de interkontextuella samband som binder kreativa verk och deras bakomliggande kreatörer till varandra. Att se kreativa uttryck som en del i den globala meme-pool,där människor tillsammans bygger vidare på vårt kulturella arv, kan vara ett steg i att motverka skadlig egoism kring det egna skapandet.

In the current information society where the exchange of information and digital material has grown to become more prominent than ever before, so has the copyright cases regarding the usage and reusage of said materials become increasingly actualized.

In this thesis, we’ve sought to study how norms surrounding creation and originality has affected the views on reuse and recontextualization of creative actors during the latter parts of the 2000’s as well as the early 2010’s.

By developing the method intercontextuality, we’ve been studying how mankind and her cognitive processes influence court cases concerning derivative works and/or recontextualization.

The digital technology has brought forth new norms surrounding creation as well as how information is mediated between people, which has resulted in changed consumption patterns and a remix culture where individual works are no longer viewed as static entities, but as living, interconnected expressions. Cognitive processes may have contributed to this remix culture and in turn more generalising attitudes from media distribution companies and government organizations.

We proceed to advocate a more open view on the intercontextual connections that bind all creative works and their underlying creators together. To view creative expressions as a part of the global meme-pool, where together people keep building on our cultural heritage may just be a step towards preventing harmful egoism surrounding one’s own creations.