Denna uppsats utgår från att studera hur kommunal fysisk planering förhåller sig till och tillämpar regionala överenskommelser avseende fysisk struktur. I uppsatsen studeras ett fall av soft planning med ett integrerat perspektiv av Callons (1986) beskrivning med etablerandet av nätverk och hur aktörer associerar sig till nätverket. Detta kompletteras med skapandet av självklarheter genom black boxes och planeringsdoktriner. Kontexten som undersöks är Rådslagsprocessen som Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) och dess 13 medlemskommuner ingår i. Tre ingångsvinklar styr uppsatsen: (1) Hur kommunerna förhåller sig till de regionala överenskommelserna och hur de tillämpar dessa. (2) Vilket värde som tillskrivs de regionala överenskommelserna av kommunpolitiker och tjänstemän. (3) Hur lokalt demokratiskt inflytande i den fysiska planeringen påverkas av regionala överenskommelser.

I uppsatsen tillämpas två tillvägagångssätt för datainsamlingen: (1) En dokumentstudie där urvalet utgår från att det kan antas finnas ett utmanande mellan kommunernas fysiska planering och överenskommelserna. (2) Semistrukturerade intervjuer med kommunpolitiker och tjänstemän på kommuner. En kvalitativ innehållsanalys utgörs uppsatsens analysmetod.

Av empirin kan det märkas att de regionala överenskommelserna ger en huvudinriktning på kommunernas planering. Kommunerna väljer att göra avsteg när de önskar göra det. Det uttrycks ett ansvar gentemot de andra medlemskommunerna att överenskommelserna ska vara en huvudinriktning för deras fysiska planering. Hedersfrågan att hålla överenskommelserna verkar stabilisera kommunernas förhållande och tillämpning av dem. Av de tre överenskommelserna som fattats inom Rådslagsprocessen får den regionala strukturbilden ett särskilt genomslag. Det förefaller som att strukturbildens rumsliga uttryck tillsammans med dess språkliga dimension gör att en identitetsanknytning etableras hos kommunerna.

Soft planning får en känslig karaktär då det handlar om hur enskilda individer anknyter sig till det skapade rummet. I detta fall handlar det om hur politiker associerar sig till överenskommelserna, då det uttrycks att överenskommelserna främst är en fråga för den politiska sfären. Förhållningssättet och tillämpningen av överenskommelserna riskerar att utsättas för en destabilisering när nya förtroendevalda ska anknytas till överenskommelserna. Det verkar alltså finnas ett samband med att arbete genom soft planning i framtiden kräver ännu mer arbete inom upprättat soft space, för att individerna ska anknyta sig till det skapade rummet. Soft planning verkar därför präglas av ett inneboende bäst före datum.

Genom att överenskommelserna är strikt politiskt tillägnade är tillträdet för invånare begränsat. Informanterna uttrycker att det lokala demokratiska inflytandet sker genom att medborgare väljer ut politiker i kommunvalen, som sedan tillsätts i kommunalförbundet. Överenskommelserna har därför definierat huvudinriktningen på kommunernas fysiska planering innan invånare får möjlighet till att delta. Det ställer frågor om hur ansvarsutkrävandet från väljarna gentemot politikerna säkerställs, vilket hamnar i en komplex situation. Politikerna uttrycks vara ansvariga gentemot sina väljare. I samma stund är de ansvariga gentemot de andra folkvalda politikerna från medlemskommunerna att de ingågna överenskommelserna ska hållas. En möjlig konflikt kan uppstå i ansvarsutkrävandet när politiker behöver tillgodose en lojalitet gentemot sina väljare och en annan till politiker från medlemskommunerna. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar riskerar därför att bli begränsat.