I Sverige finns det lagar och föreskrifter som syftar till att förbättra den fysiska tillgängligheten så att funktionsnedsatta ska kunna tillgodose sig samhällets utbud och service på lika villkor som personer utan funktionsnedsättningar. Men det finns även undantagsregler och intressekonflikter som gör att befintliga miljöer inte tillgänglighets anpassas, vilket påverkar möjligheten för funktionsnedsatta att ta del av samhället. I det studerade fallet visar det sig att en vanlig avvägning  görs mellan att bevara kulturhistoriskt intressanta byggnader och att uppfylla kraven på tillgänglighet. Det studerade fallet ligger i en stad som finns med på UNESCOs världsarvslista, vilket kan vara en anledning till att ovan nämnda avvägning är vanligt förekommande.

Vid en utvärdering av kommunernas tillämpning av föreskriften lätt avhjälpta hinder, vars syfte är att retroaktivt åtgärda bristande tillgänglighet, fann länsstyrelserna att över hälften av kommunerna har svårigheter att praktisera föreskriften på grund av resurs- och tidsbrist (Boverket, 2012). Fallet som studerats i den här uppsatsen är inget undantag, lätt avhjälpta hinder tillämpas vid kommunalägda, publika fastigheter men i nuläget har kommunen inte resurser till egeninitierade inventering av privatägda, publika fastigheter. Det här tyder på att lätt avhjälpta hinder är en svag föreskrift i praktiken och att den inte fungerar som den var tänkt. Den uteblivna tillsynen av HIN3 syns i det studerade fallet, som utgörs av en shoppinggata, där flertalet hinder som kan klassas som lätt avhjälpta finns kvar och bidrar till att funktionsnedsatta inte kan ta del av all service och utbud längs shoppinggatan.