Med detta arbete vill vi se bortom en generellt ogrundad kritik av rekordårens bebyggelse och istället på djupet försöka förstå de kvaliteter som är sprungna ur den tidens ideal. Rekordåren är en unik epok i svenskt bostadsbyggande, och det är av stort samhällsintresse att försöka förstå hur de storskaliga bostadsområdena fungerar, hur de utformats, förändrats och vilket utgångsläge de finner sig i idag. Genom att betrakta dessa områden som del av vårt gemensamma kulturarv finns det möjlighet att på ett nyanserat sätt hitta värden i dess fysiska struktur.

I arbetets inledande del görs en forskningsöversikt, med två separata grenar; den ena går igenom rekordårens storskaliga bostadsbebyggelse och dess karaktärsdrag. Den andra delen går igenom begreppet "kulturarv" och synen på vad "värde" innebär i sammanhanget. Sist redogörs den forskning som diskuterat rekordårens bebyggelse som kulturarv. Den huvudsakliga delen i uppsatsen är två fallstudier, så kallade kulturmiljöanalysmetoder - DIVE respektive SAVE som är framtagna av myndigheter från Sverige, Norge och Danmark med fokus på kulturmiljöfrågor. Analysmetoderna appliceras på fallet Rosengård, som valts ut som representativt för ett storskaligt bostadsområde från rekordåren. Metoderna har tagit in historiska dokument och grafiska material (bilder och illustrationer) för att analysera Rosengårds historiska och arkitektoniska kvaliteter. Analyserna görs utefter tydliga metodiker som beskrivs i DIVE och SAVE.

Metoderna resulterar i ett antal rekommendationer och förslag på hur de presenterade kulturvärdena kan hanteras vid framtida exploatering och utveckling, som inte fördärvar kulturarvet. I den avslutande delen svarar vi på frågeställningarna om vilka kvaliteter som kan identifieras i rekordårens storskaliga bostadsbyggande, hur synen mellan olika analysmetoder skiljer sig och sist hur framtida ny bebyggelse kan uppföras inom eller i anslutning till dessa områden med hänsyn till dess karaktäristiska fysiska utformning.