Swedish municipalities are obliged to formulate housing provision policies in housing programs, as part of municipal strategic planning. This article explores how municipalities interpret this responsibility. We analyze housing provision programs by drawing from prospective responsibility and policy analysis. Our analysis shows three different prospective responsibilities in the municipality’s production of housing provision responsibility. The results show that municipalities take actions by different means, leading to ambiguities and inequalities in housing provision planning. © 2022 The Author(s). Published by Informa UK Limited, trading as Taylor & Francis Group.

SAMMANFATTNING

Detta kandidatarbete behandlar grönska i staden och dess komplexitet. Arbetet ser till vad svensk forskning säger om grönska i staden samt hur Boverket, Plan- och bygglagen och Miljöbalken förhåller sig till detta. Vidare redogör arbetet för hur Malmö inom planering behandlar grönska i staden och hur detta förhåller sig till forskning i ämnet.

Studien utgår från ett analytiskt ramverk som bygger på forskning kring grönskans betydelse för en stad utifrån en svensk kontext. Därför har enbart svensk forskning använts i arbetet. Vid genomgång av forskningen var begreppen tillgång, tillgänglighet, kvalitet samt hälsa, förtätning, klimat och barn återkommande och utgör en viktig del av grönskan i en stad. Forskningen resulterade på så sätt i begrepp som sedan låg till grund för en innehållsanalys på plandokument från Malmö.

Både Malmö, forskning samt svensk lagstiftning och rekommendationer lyfter hur stadens gröna områden besitter många olika funktioner för livet i en stad. Grönområden i en stad beskrivs bland annat besitta en social funktion som mötesplats och används för rekreation, lek och upplevelser samt är av betydelse för människors hälsa och välmående. Vidare är stadens grönområden av betydelse för ekologiska funktioner, för ett rikt djur- och växtliv samt av betydelse för närklimatet och för en god luftkvalitet. Exploatering och förtätning utgör ett hot mot grönskan i en stad då grönområden kan komma att ses som markreserv. Genom riktlinjer och detaljplaneläggning kan den fysiska planeringen bidra till att bevara och utveckla stadens grönska, vilket sker med lagstöd i Plan- och bygglagen. Det är vid fysisk planering viktigt att se till ett grönområdens kortsiktiga och långsiktiga värde för en stad, då ett grönområdes värde kan öka över tid om det förvaltats väl.

Nyckelord: Grönstruktur & Fysisk planering. 

1.Participatory approaches are linked to landscape restoration (LR) success, but not all participatory approaches are created equal. Engagement approaches that invest in transformative stakeholder and governance processes can create the right conditions for long-term LR commitment.2.A large-scale LR initiative in Spain, namely AlVelAl, illustrates how collective action can be activated through inspiration, trust and hope, which, in turn, can be cultivated through the application of social schemes designed to support inclusive stakeholder engagement processes and programmes.3.Collective agency and inspiration matter for activating and sustaining LR actions and outcomes. Multi-stakeholder partnerships that speak to human agency, inclusivity and trust between actors can help create a deeper shared meaning, a place-based sense of belonging that encourages cohesive landscape stewardship.

Till följd av urbanisering och klimatförändringar ställs världens städer inför stora utmaningar. För att arbeta mot en resilient stadsplanering där staden utvecklas i en hållbar riktning pekas urbana ekosystemtjänster ut som en av flera viktiga aspekter att ta hänsyn till. Urbana ekosystemtjänster definieras som de förmåner naturen ger människan, vilka samspelar med varandra och bidrar till vårt fysiska och psykiska välmående. Trots ekosystemtjänsternas betydelse för en hållbar stadsplanering tenderar grönytor i städer att minska. Den bakomliggande anledningen till denna problematik är att allt fler människor flyttar till urbana miljöer, vilket skapar ett ökat bostadsbehov som i sin tur leder till förtätning. 

Genom ett kombinerat vetenskapligt och gestaltande arbete har denna studie syftat till att belysa urbana ekosystemtjänsters värde vid förtätning av städer. Hur konflikten mellan förtätning och hantering av urbana ekosystemtjänster ser ut i den svenska fysiska planeringen har undersökts genom en fallstudie på Norra Djurgårdsstaden och Albano. Studiens teoretiska del har vidare använts som ett kunskapsunderlag för arbetets gestaltande del, där olika strategier har definierats och legat till grund för ett gestaltningsförslag. Planområdet för gestaltningsförslaget har utgjorts av den södra delen av Saltö i Karlskrona. Gestaltningsförslaget har syftat till att undersöka hur detta område skulle kunna förtätas och gestaltas med avseende på urbana ekosystemtjänster. Genom att översätta studiens teoretiska del och applicera detta i ett eget projekt gavs möjligheten att se och hantera problemet ur ett holistiskt perspektiv.

Studien har grundats i ett teoretiskt ramverk som utgjorts av begreppen social-ekologisk urbanism och stadsodling. Med hjälp av det teoretiska ramverket och metoderna kvalitativ textanalys, intervju och urbanmorfologisk analys har Norra Djurgårdsstaden och Albanos hantering av urbana ekosystemtjänster kunnat synliggöras. Resultatet visade att projekten haft en tydlig intention att bevara, utveckla och integrera nya ekosystemtjänster, både inom de aktuella planområdena och rörande den omgivande miljön. Vidare visade resultatet att den ekonomiska faktorn spelat en stor roll, samt att tvärsektoriella samarbeten har bidragit med värdefull kunskap. Dessa samarbeten har dock främst förekommit i början av planprocessen. Vad gäller den översättande designdelen har platsanalys använts som metod, vilken tillsammans med tidigare metoder utgjort ett kunskapsunderlag för studiens gestaltningsförslag. Gestaltningsförslaget har formats mot bakgrund av de strategier som påvisats i studiens teoretiska ramverk, forsknings- och kunskapsöversikt samt resultat- och analysdel. De identifierade strategierna är: samspel med naturen, multifunktionella lösningar, stärkta gröna samband och offentliga mellanrum performativa byggnader. 

Med de allt kraftigare och mer frekventa effekterna av klimatförändringarna ökar också risken för översvämningar från hav och regn, vilket hotar många kustnära och låglänta städer. Detta i sig sätter stor press på planeringen och kräver att nya sätt att skydda samhällen utvecklas.

Arbetet adresserar problematiken kring klimatförändringarnas effekter på samhällen och byggd miljö genom översvämningsrisker från hav och dagvatten- och skyfall. Det resulterar i sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenser och utmanar städernas möjlighet att stå emot översvämningar och deras förmåga att återhämta sig. Den traditionella infrastrukturen visar sina begränsningar i hanteringen av dessa problem vilket utsätter många städer för en stor samhällsrisk. Mot bakgrund av dessa utmaningar lyfts naturbaserade lösningar som ett alternativ till traditionell infrastruktur för att skapa mer resilienta urbana miljöer. Litteraturen framför naturbaserade lösningar som ett kostnadseffektiv alternativ som, till skillnad från traditionell infrastruktur, kan utformas till multifunktionella ytor som gynnar människor och miljön. Däremot tillämpas inte naturbaserade lösningar i en större utsträckning på grund av flera kunskapsluckor bland annat kring deras gestaltning och samarbete i olika skalor. Syftet med detta arbete är då att adressera dessa kunskapsluckor genom att undersöka hur NBS kan användas i fysisk planering för hantering av översvämningsrisker från hav och nederbörd och sedan testa den kunskapen i ett fall.

Detta arbete beskriver hur naturbaserade lösningar (NBS) kan användas som ett effektivt verktyg att hantera risker kopplade till översvämningar från havet och kraftig nederbörd. Arbetet utgår från teorin kring urban resiliens gentemot översvämningar genom att använda sig av adaptation (anpassning) och mitigation (mildring) som analysverktyg för att förstå och öka resiliensförmågan i städer. För att skapa en grundläggande förståelse för vad NBS handlar om och vilka tillvägagångsätt det finns för hantering av framtida översvämningsrisker genom gestaltning används flera forskningsmetoder. Kunskapsöversikten används för att sammanställa befintlig forskning och information som tar upp viktiga aspekter av NBS åtgärder för kustskydd och dagvatten- och skyfall. För att få fram en förståelse för NBS tillvägagångsätt med fysisk gestaltning undersöks olika projekt inom Köpenhamn och Rotterdam genom best practice metoden. Därefter studeras Malmö stad som ett fall inom ämnesområdet genom kvalitativ innehållsanalys där syn och strategier på kustskydd och dagvatten- och skyfallshantering undersöks. Utifrån analys av best practice exempel och Malmö stad har planeringsförutsättningar och grundprinciper tagits fram som blev ett underlag för gestaltningsförslagets strategier och utformning.

Fokusområde för gestaltningsförslaget var Norra Västra Hamnen där utformningen vägledes genom de grundprinciper som togs fram. Resultatet av gestaltningsförslag visar på hur naturbaserade lösningar kan tillämpas för att minimera översvämningsrisker från hav och nederbörd genom en multifunktionell utformning som bidrar till adaptation- och mitigationsförmågan med dessa typer av lösningar. Resultatet bidrar till forskningen genom att fylla på kunskapsluckor gällande tillämpning av NBS utifrån platsspecifika förutsättningar och utmaningar samt hur dessa samspelar i olika skalor och med traditionell infrastruktur för kustskydd och dagvatten- och skyfall i stadsmiljön. Den avslutande slutsatsen diskuterar naturbaserade lösningars funktion och förutsättningar för hur NBS kan bidra till med mer anpassningsbara och mildrande åtgärder på klimatförändringar i förhållande till översvämningsrisker. Slutligen belyses behov av vidare forskning.

Healthy urban ecosystems are increasingly recognised as important for resilient cities and need to be considered as part of GPR. Urban nature-based solutions (NBS) comprising green (vegetation) and blue (water) infrastructure need to be considered at multiple scales from the bioregions, through to catchments, neighbourhoods/precincts, blocks, streets, and buildings, including linkages through and in GPR areas. This chapter describes how climate change—particularly extreme urban heat—is expected to affect Australian cities, and how green and blue infrastructure can help GPR to be incorporated into urban adaptation and mitigation solutions. Topics covered include water-sensitive urban design, nature-based solutions, and urban cooling. The chapter outlines how nature-based solutions can be incorporated into higher-density regenerative urban redevelopment through new technologies and supported by planning models, many of which can be best designed and managed at precinct scale. The ‘additionality’ of green and blue nature-based solutions can offer residents of GPR areas increased liveability and enhanced resilience in both normal and extreme weather.

This book has introduced two new (linked) models for greyfield precinct regeneration—place-activated and transit-activated GPR—with a new set of processes to enable them. The need for new design, planning, and engagement tools that must be integrated into all urban development is also seen as key to unlocking greyfield regeneration. Designs for such precincts have proliferated, but planning systems are still hindering their implementation, especially those systems related to land-assembly issues in the established, occupied middle greyfield suburbs. Planning must change, and a potential way ahead involves the planning processes demonstrated in this book. A first step involves district greenlining, which enables identification of strategic planning challenges and priorities for action at a district scale along a transit corridor (transit-activated GPR) or in precinct-scale areas in typical middle suburbs with high redevelopment potential (place-activated GPR). Their key attributes are gleaned from the previous chapters and summarised in this chapter. A final plea is made here for partnerships to be created from the engagement of all stakeholders: government, community and civil society, innovators, and developers. Greyfield Precinct Redevelopment Authorities established within state governments as part of a federal Better Cities 2.0 program could guide this transition.

This chapter expands on the required set of innovations in urban planning, precinct design, performance assessment, and engagement processes outlined in Chap. 1 that are core to the delivery of greyfield precinct regeneration (GPR). The sections that follow dive deeper into the key transitioning processes and provide case-study illustrations for place-activated GPR drawn from the City of Maroondah’s Greening the Greyfields project.

This chapter provides the framework and rationale for Greening the Greyfields and its two new models for greyfield precinct regeneration (GPR): place-activated and transit-activated GPR. They provide a basis for regenerative urban redevelopment in the middle-ring greyfield suburbs of fast-growing, low-density cities. Place-activated GPR advances a new development model for the ‘missing middle’ in cities: new medium-density housing at precinct scale. Transit-activated GPR extends new sustainable modes of mobility into car-dependent suburbs. Both processes are required for retrofitting suburbia to fix the shortcomings of mid- to late-twentieth-century urban planning and development.

Do higher urban densities contribute to more sustainable cities and communities? This paper examines the effectiveness of higher density (as a means) for achieving sustainable urban development (the goal) following three lines of enquiry. First, a systematic review of the scientific literature (n = 229 peer-reviewed empirical studies) is presented on the effects of urban density. Second, the motivations for increasing urban density are studied in a systematic review of Swedish planning practices based on the comprehensive urban plans in 59 municipalities. Third, these two studies are compared to find matches and mismatches between evidence and practice. Although positive effects exist for public infrastructure, transport and economics, there are also considerable negative environmental, social and health impacts. This creates a challenging task for urban planners to assess the trade-offs involving densification and accommodate current urbanisation rates. Some topics are found to be over-represented in research (transport effects), seldom discussed in practice (environmental impact), and misaligned when comparing motives and evidence (social impact). Furthermore, for some topics, urban density thresholds are found that are important because they may explain some of the divergences in the results between studies. PRACTICE RELEVANCE The transfer of knowledge from research to planning practice is a serious concern as planning strategies are not aligned with scientific evidence. Planning practice in Sweden is more positive about the contribution of higher density to sustainable urban development than the results of empirical studies warrant. The largest deviation is found in relation to the social impacts of higher density where the planning arguments are not aligned with the evidence. Several reported negative effects of densification (e.g. water management, recreational infrastructure, biodiversity) are not sufficiently accounted for in Sweden’s planning policy and strategy. The narrow planning focus on decarbonising cities and densification needs to be broadened to ensure cities are resilient against the effects of climate change and include mitigation strategies to reduce negative social, environmental and health impacts. The findings can be used to develop evidence-based planning strategies. Other countries can apply this process to assess their planning strategies. © 2021 The Author(s).

In recent decades, the concept of resource efficient cities has emerged as an urban planning paradigm that seeks to achieve sustainable urban environments. This focus is upon compact urban environments that optimise energy, water and waste systems to create cities that help solve climate change and other resource-based sustainability issues. In parallel, there has been a long-standing tradition of ecological approaches to the design of cities that can be traced from Howard, Geddes, McHarg and Lyle. Rather than resource efficiency, the ecological approach has focused upon the retention and repair of natural landscape features and the creation of green infrastructure (GI) to manage urban water, soil and plants in a more ecologically sensitive way. There is some conflict with the resource efficient cities and ecological cities paradigms, as one is pro-density, while the other is anti-density. This article focusses upon how to integrate the two paradigms through new biophilic urbanism (BU) tools that allow the integration of nature into dense urban areas, to supplement more traditional GI tools in less dense areas. We suggest that the theory of urban fabrics can aid with regard to which tools to use where, for the integration of GI and BU into different parts of the city to achieve both resource efficient and ecological outcomes, that optimise energy water and waste systems, and increase urban nature.