Examensarbetet Skärva - historiska spår och framtida möjligheter, inleds med en diskussion om vad ett hållbart stadsbyggande är och vad det kan innebära för landskapet som ligger strax utanför staden. Skärva är en sådan plats som ligger nära både Karlskrona och Nättraby. Det går att se en trend i att många flyttar utanför staden och bygger hus. I Karlskrona finns det i dagsläget områden som Verkö, Bastasjö, Skillingenäs och Skärva by där det byggs nytt. Människor vill ha närheten till naturen, men ändå jobbar få av dem som bor på landsbygden med traditionellt jordbruk. Det är många som pendlar till Karlskrona eller Ronneby till sina jobb eller skolor. Hur bör då ett område som Skärva nyttjas i framtiden? Det finns tendenser till att människor som bor i de nybyggda områdena utanför staden vill skärma av sig och inte ha ännu fler som bor alldeles intill. Det var exempelvis tydligt i samrådsredogörelsen för den nya detaljplanen Stora Vörta 1:72. Det är ett nyplanerat bostadsområde precis intill Skärva by där vissa boendes yttranden kan sägas handla om NIMBY (Not In My Backyard) dvs. bygg gärna, men inte precis där jag bor. En fråga att ställa sig då är: Kan det vara läge att sätta ett stopp för mer utbyggnad av landsbygden, eller går det att förtäta i viss grad? Skärva förknippas kanske mest med herrgården som är del av världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. Herrgården är byggnadsminnesförklarad och en byggnad med arkitektoniska särdrag som ligger omgiven av ädellövskog och har vacker utsikt över Danmarksfjärden. Ett naturreservat angränsar till herrgården och totalt består det av ett 240 hektar stort mark- och vattenområde som är ett populärt utflyktsmål och har stor betydelse för friluftslivet. För att kunna avgöra vad som bör ske med markanvändningen för hela Skärvaområdet i framtiden genomförs i det här examensarbetet en genomgående analys för en mängd olika delaspekter. Det utmynnar i ställningstaganden som sedan diskuteras vidare i en planeringsdiskussion, där frågor som turistnäringens möjligheter för att ge området ett uppsving tas upp och huruvida det går att rikta nya boendemiljöer mot olika målgrupper. En diskussion kring om landskapet drabbas av ett sönderfall eller läkning genom olika åtgärder avslutar diskussionskapitlet. Slutligen presenteras utifrån författarens synsätt ett planförslag där en övergripande struktur visar på hur det skulle kunna vara möjligt att både bevara den rika kultur- och naturmiljön samtidigt som det går att göra tillägg i bebyggelsen, utan att det ska behöva komma åsikter om att det är mark som används för annat. Föreslagen bebyggelse hamnar nämligen främst på mark som består av impedimentsytor, ytor som har blivit över när väg och järnväg dragits fram. Skärvaområdet består till stora delar av bortglömda och till viss del oupptäckta marker. Att använda sig av historiska kartor för att hitta gamla vägsträckningar och andra strukturer är ett sätt som använts i analysdelen för att ge idéer till var ny bebyggelse och infrastruktur i framtiden kan få utvecklas. Vattendrag, skogsbryn och stenmurar bidrar, tillsammans med andra element, till att forma vackra platser. Med planering går det att se till att naturens egen skönhet inte går förlorad. Det ges idéer för hur det går att återupptäcka landskapet. Det kan ske genom förbättrad information och ett utökat stig- och vägnät i området. Fler människor skulle ges en möjlighet att upptäcka det historiska landskapet och fler markerade leder i området kan bidra till att olika målgrupper med skilda intressen lättare kan samsas. Ett av huvudsyftena med examensarbetet har varit att ge inspiration åt kommunens översiktsplanearbete. Kanske kan tankar och synsätt som genomsyrar detta arbete bidra till ett nytt sätt att se på Skärva.

Idén om de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde är en idé om hur världen är eller bör vara konstruerad, och på vilket sätt vi människor bör leva i den. Men vad händer då begreppet värdighet färdas i tid och rum och vilka effekter får begreppet för materialitet och den byggda miljön? Uppsatsen undersöker de maktrelationer som iscensätter det ’värdiga boendet’ som en del av målet att upprätthålla människans värdighet i en asylprocess. Vidare analyseras vilka effekter som det ”värdiga” får med fokus på rumslig organisering, materialitet och människor samt hur det rumsliga och materiella påverkar, motverkar och iscensätter makt.

För att förstå effekterna av begrepp som värdighet måste de studeras i praktiken, d.v.s. hur de ’görs’. I vår uppsats handlar det om asylboendet – dess lokalisering, rumsliga organisering, dess materiella konfiguration och människor. Genom att följa de kopplingar och relationer som etablerats i syfte att upprätthålla människans värdighet visar denna uppsats att då begreppet värdigt färdas i tid och rum översätts det på olika sätt vilket gör att dess innebörd också förskjuts. Studien visar att utsagor om ’alla människors lika värde’ och att asylsökande ska ’behandlas så förmånligt som möjligt’ har förskjutits och omförhandlats mot att vissa människor (icke-medborgare) ses ett hot mot den rådande samhällsordningen och därmed anses kunna behandlas mindre förmånligt, rimligt, tillräckligt eller kostnadseffektivt. Genom ’görandet’ ett intrikat nätverk av upphandlingskrav, policydokument, byggnader, objekt, människor, rutiner etc.  är den byggda miljön både en del och en effekt av en kunskaps- och maktordning. Studien visar också att de boende genom sina handlingar också handlar och ger egen definition åt det värdiga och att de även påverkar den miljö de lever i. Makten kan därför inte ses som hierarkisk utan något som sker i alla kopplingar och på alla nivåer. 

Studien visar att det värdighet inte är något statiskt eller universellt - något som likvärdigt omfattar alla, alltid på alla platser - utan något som ständigt förändras, omförhandlas och omformas. Vi har visat att vad som i en tid och i ett rum är ’värdigt’ eller ett ’värdigt boendet’ diskursivt, materiellt och organisatoriskt, översätts i andra tider och andra rum varigenom begreppets innebörd och praktik förändras. 

I september 2004 lämnade vi Sverige för Sydafrika där vi i Duncan Village (ett s.k. township, ett segregerat område för svarta), East London hade förlagt vårat examensarbete inriktat på offentliga platser. Vi fick möjlighet att göra detta då vi mottog ett stipendium från SIDA. Offentliga platser som har så stor inverkan på sociala förhållanden och den fysiska miljön i urbana områden har, på grund av den stadsplanering som bedrevs under apartheid, varit försummad både i Duncan Village, East London och många andra Sydafrikanska städer. Syftet med vårat arbete har varit att ge förslag på hur offentliga platser kan uppgraderas, och på så sätt ge underlag för, och förbättra, det urbana sociala livet i Duncan Village. Arbetet har gjorts i linje med Duncan Village Local Spatial Development Framework (LSDF), ett förnyelseprogram framtaget av Buffalo City Municipality (kommunen), med syfte att lösa bostadsbristen i området och i samband med det förbättra de sociala och ekonomiska förhållandena för dess invånare. Duncan Village har urbana kvaliteter som täthet och interaktion av människor i rörelse men saknar en riktig arena för det offentliga livet. Vi har därför utarbetat ett förslag på en övergripande struktur av offentliga platser. Den grundar sig på en inventering av styrkor och svagheter i den befintliga stadsstrukturen, och en analys som fungerat som ett verktyg för att ge förståelse för var, och på vilket sätt, offentliga aktiviteter äger rum. Vi har också tagit hänsyn till aktuella förnyelseprogram för Duncan Village genom att försöka förutse vilken påverkan de kan ha på den framtida strukturen och användningen av de offentliga platserna. Förslaget visar hur nätverket av offentliga platser kan kompletteras och utvecklas och genom detta erbjuda bättre möjlighet för social interaktion, faciliteter för kommersiella-, offentliga- och transportmässiga syften samt bostadshus och parker. Två områden har också valts ut för individuella mer detaljerade studier och har resulterat i designförslag för dessa platser. Huvuddefinitionen av en offentlig plats är uppenbarligen att den inte är privat, men när det gäller att närmare förstå dess roll i det urbana livet, och vad som behöver tas hänsyn till i dess planering finns det flera idéer. Vi har uppmärksammat några aspekter som har haft betydelse i vårat arbete: Rob Krier – Urban space: Offentliga platser ska vara tydligt definierade och planerade urbana rum där gränsen mellan privat och offentligt är lättbegripligt. Christopher Alexander – Koncept för linjäritet: Ett passande koncept för Duncan Village då de huvudsakliga offentliga aktiviteterna redan idag är koncentrerade kring en central ”ryggrad”, Douglas Smit Highway. Bill Hillier – Integration i det urbana nätet: Tillgänglighet och genomströmning, som både är rumsliga och funktionella effekter av integration, är avgörande för användningen av offentliga platser. Howard Besser – Artificiella offentliga platser: Bilorienterade offentliga platser som affärsetableringar utanför stadskärnan exkluderar ofta den fattigare delen av befolkningen. Vid förnyelsen av Duncan Village anser vi det viktigt att utveckla offentliga platser som är tillgängliga för alla invånare. Jan Gehl – kvalitet och funktion i det offentliga rummet: För att uppnå funktionella offentliga platser av hög kvalitet måste planeringsmetoden vara först liv, sedan platser, sedan byggnader. Gehl delar in aktiviteter som sker i det offentliga rummet i tre kategorier; nödvändiga, valfria och sociala. Denna uppdelning fungerar som ett verktyg för att observera det livet i det offentliga rummet. Till grund för våra planförslag har också följande planeringsprinciper legat: Förebyggande av brott: Säkerhet är en av de viktigaste frågorna vid planering av offentliga platser i Duncan Village. Offentliga platser måste medge interaktion men också vara försvarbara. Motverkan av ianspråktagande av mark: Degradering, ockupation genom informell bosättning och annan ”icke-publik” användning av offentliga platser kan motverkas om de är utformade med en tydlig användning och ses som en gemensam tillgång. Mångfald och multi-funktionalitet: Närhet mellan privata och offentliga sfärer kan göra offentliga platser mer välkomnande. Mångfald i det offentliga rummet stödjer även ekonomisk aktivitet. Offentliga platser ska kunna ge plats för många typer av aktiviteter som växlar i intensitet. En analysmetod, en pulsmätning, baserad på Alexanders idé om linjäritet och Gehls tre typer av aktiviteter (nödvändiga, valfria och sociala) har fungerat som ett hjälpmedel för att observera var de offentliga aktiviteterna är mest frekventa och hur de ter sig. Vi har valt att förlägga våran undersökning längs Douglas Smit Highway som sträcker sig centralt genom Duncan Village. Metoden har hjälpt oss att förstå var en utveckling eller förbättring av offentliga platser är bäst lokaliserad. I vårat förslag för den övergripande strukturen av offentliga platser har vi valt att främst fokusera på miljön kring Douglas Smit Highway som. Vi föreslår en blandning av platser med olika intensitet och karaktär för att öka rörelsen, och därmed också interaktionen, mellan människor. Vi föreslår också en upprustning av befintliga promenadstråk samt nya kopplingar för en stadsstruktur som ökar tillgängligheten mellan grannskap och offentliga platser. De områden som valts för detaljerade studier är av olika karaktär vilket illustrerar hur platser fokuserade på olika användning kan utvecklas och användas. Det första området är Gwentsha Memorial Garden, en gammal begravningsplats och platsen för Folkets hus och visar hur dessa platser kan förnyas och länkas samman. Området är avsett att utvecklas till en plats för valfria och rekreationella aktiviteter som ett centrum för kulturell aktivitet. Område två, ett planförslag för området kring Jabavu, är tänkt som en intensiv plats för dagliga, ofta nödvändiga, aktiviteter. Området ska innehålla ett kommunhus och andra offentliga verksamheter samt marknadsplatser för kommersiella aktiviteter och olika evenemang.

Offentligt styrd planering påstås ha mindre resurser än tidigare och förespråkas därför i allt större utsträckning samarbeta med näringsliv för att uppnå gemensamma mål om tillväxt, attraktivitet och konkurrens; samt för att mobilisera gemensamma resurser. Detta har beskrivits som att en maktförskjutning skett till näringslivets fördel. Förändringarna bidrar tillsammans till en annan uppfattning hur planeringen bör styra samhällsutvecklingen och vilka ändamål den ska verka för. Trots att gemensamma mål pekas ut mellan offentliga- och privata aktörer förutsätts fortfarande den offentliga sektorn tillgodose andra allmänna intressen. Men samarbeten mellan offentliga och privata aktörer innebär en risk för att näringslivets särintressen införlivas och dominerar allmänintresset.

För att undersöka denna problematik genomförs en multipel fallstudie där förhållandet mellan byggherrar och kommun granskas i två detaljplanefall: Kilströms kaj i Karlskrona och Rosendalsfältet i Uppsala. Den förra planen ämnar uppföra attraktiva bostäder med spektakulär arkitektur för att skapa ett nytt landmärke, där byggherre och kommun diskuterat med varandra innan den formella planprocessen. Den senare är en omfattande detaljplan för bland annat 3 500 bostäder, nya skolor och universitetsbyggnader, där byggherrar kommit in mellan samråd och granskning genom markanvisningstävlingar. Som insamlingsmetoder har dokument och intervjuer använts och data har sedan brutits ned till teman utifrån governancebegrepp genom en kvalitativ analys.

Planeringspraktiken analyseras genom att användandet av ett teoretiskt perspektiv som utgår från hur allmänintresset legitimeras, samt maktrelationer där makt främst ses som ett sätt att kontrollera språket. Utifrån studiens analys framkommer det att den beskrivna maktförskjutningen till näringslivets fördel kan nyanseras. Det är istället lokala maktrelationer som styr utfallet, där markägande är ett betydande styrmedel. Studien visar även att förhandlingsplanering som tidigare varit omstritt inte förefaller vara lika kontroversiellt längre utan anses i det närmaste vara en självklarhet. Förhandlingarna underlättas av att byggherrars särintressen många gånger sammanfaller med kommuners till följd av nya planeringsideal, exempelvis attraktiva bostäder; sätta staden på kartan etc. Det verkar således skett en förskjutning i allmänintresset: både kring vad som är eftersträvansvärt, men även i tillvägagångsättet som i allt större utsträckning verkar legitimeras utifrån dess effektivitet.

Denna uppsats syftar till att bidra med en bättre förståelse för hur uppföljning och utvärdering av översiktsplanen sker i praktiken. Vidare är syftet att föra en diskussion kring hur utvärderingen kan utvecklas. För att undersöka detta väljs Sveriges tre största kommuner (Stockholm, Göteborg och Malmö) ut, eftersom de har en ledande roll i svensk planering och troligtvis har mest resurser att tillgå för att bedriva utvärdering. Följande problemformulering används för att ta reda på syftet: Hur tillämpas uppföljning och utvärdering av översiktsplanen i svenska storstadskommuner? En bakgrund till vad som ingår i begreppen uppföljning och utvärdering görs inledningsvis, samt en redogörelse av olika typer av utvärdering. Även forskning kring utvärderingspraktiken samt svårigheter som finns med denna tas upp. Ambitionen med avsnittet är att presentera olika typer av utvärdering samt tidigare forskning i ämnet. Sedan väljs begreppen organisering, syfte och utvärderingsdesign ut som teoretiska utgångspunkter för att kunna beskriva hur kommunerna bedriver sin utvärdering av översiktsplanen. Därefter görs en kvalitativ innehållsanalys på kommunernas utvärderingsdokument där de teoretiska utgångspunkterna – med hjälp av frågor som baseras på dessa – styr genomgången av materialet. Det jag kom fram till i min studie var att samtliga undersökta kommuner genomför en utvärdering av översiktsplanen och att den är kopplad till aktualitetsprövningen. Utvärderingen tycks ske med interna utförare från den egna planeringsorganisationen, men en kommun (Göteborg) har utöver detta även anlitat externa. Översiktsplanen förefaller främst utvärderas utifrån om senare planering överensstämmer med översiktsplanens riktlinjer och mål. En möjlig utveckling av utvärderingsarbetet är att översiktsplanen bedöms utifrån om den har förbättrat senare planeringsbeslut. En annan utveckling skulle kunna vara att utvärderingen även involverar medborgare som får vara med och bedöma översiktsplanen.

I Skåne pågår i dagsläget planeringsarbetet för spårvagn i de tre största städerna; Malmö, Lund och Helsingborg. Hur kommer det sig att samtliga Skånes tre största städer med så pass olika förutsättningar och storlek planerar för spårväg samtidigt? Är det ett resultat av ett ökat resande eller finns det andra, mer visionära faktorer som styr? Arbetet syftar till att undersöka och jämföra tre städers val av spårväg utifrån de undersökta städernas visioner och morfologiska förutsättningar. Vilka är de avgörande faktorerna i valet av kollektivtrafik, hur motiveras valet och vilka effekter förväntas ett sådant val ge staden? Den övergripande frågeställningen är; hur motiverar de studerade kommunerna att planera för spårväg? Tre fallstudier har genomförts i studien för att möjliggöra jämförelser mellan fallen. Det finns spårvägsplaner på flera håll runt om i landet så som i Linköping, Uppsala och Jönköping. Malmö, Helsingborg och Lund valdes då de i aktuella rapporter beskrivs som de kommunerna som har kommit längst (Johansson, 2011). De är också bara de som har konkreta planeringsdokument, vilket är en av viktig bit i arbetets granskning av kommunernas motiv. Datainsamlingen gjordes genom dokument- och litteraturstudier samt intervjuer. Studien utgår från en metodolisk triangulering som syftar till att belysa samma frågeställning från olika håll. Arbetet har utgått från tre analysområden; Stadens kollektivtrafiksystem, Stadens struktur och Stadens varumärke. Arbetet har följt ett induktivt angreppsätt och varje analysområde har preciserats i underkategorier. Det går av resultaten i arbetet inte att se några entydiga likheter mellan kommunernas kapacitetsbehov, stadsform, planeringsstrategi eller förväntade effekter. Däremot finns det likheter i kommunernas motiv för val av spårväg. I det avslutande kapitlet belyses dessa dominerande, gemensaamma motiv; kapacitetsbehov, spårfaktorn i vidare mening (spårvagnens unika egenskaper) och möjlighet till nationell finansierng i val av spårvägsplanering.

Sverige har 1936 tätorter (Boverket, 2006) varav flera av dem är orter med mindre än 2000 invånare. Alla vet hur dessa mindre orter ser ut och vad man menar med en stad eller landsbygd. Stad och land är väldokumenterade och analyserade, planering i städer finns det mycket skrivet om. Men det som finns mitt i mellan dessa är den lilla tätorten och om den finns det mindre skrivet. Arbetet tar upp vad den lilla tätorten är och vilken slags planering och livsmiljö som finns där. Att leva i en liten tätort är ett annat sätt än vad det är i staden eller på den rena landsbygden. Det är ett urbant liv med agrara inslag, det finns mycket från båda världarna. Detta annorlunda sätt kräver ett annorlunda sätt att se på planering, det fungerar inte att utgå från stadens förutsättningar. För att analysera den lilla tätorten görs en ortsanalys enligt Boverkets rapport ”Lär känna din ort”. Samhället Åseda i Uppvidinge kommun är orten som används för en fallstudie och det är där ortsanalysen görs. Ortsanalysen består av en analys av platsen, livsmiljön och förhållandet till omgivningen. Denna ortsanalys och intervjuer med människor inom kommunen och invånare i Åseda leder fram till frågeställningar och riktlinjer för att fortsätta arbetet med en fördjupad översiktsplan uppdelad i delarna platsen och livsmiljön.

Det pågår en diskurs om att reducera bilismen och det blir därför allt viktigare att skapa hållbara gång- och cykelstråk. Detta eftersom bilismen påverkar staden negativt ur ett miljö- och trygghetsmässigt perspektiv. Då Karlskrona kommun avser att etablera ett nytt resecentrum med 450 närliggande bostäder i området Gullberna ökar behovet av ett väl fungerande gång- och cykelstråk för detta och omkringliggande områden. Det är därför av stor vikt att utveckla det gång- och cykelstråk som sträcker sig mellan bostadsområdena Kungsmarken och Marieberg via framtida Gullberna stationsområde och vidare mot halvexternt handelsområdet Amiralen för att tillgodose den nya befolkningsökningen i och med nybyggnation av bostäder och resecentrum.

Det finns inte någon lösning med stort L, som i ett trollslag löser problemen i våra mest utsatta stadsmiljöer. Beredskapen måste ständigt vara hög och angreppssätten flexibla. Det är några kommentarer i denna skrift, ett bidrag i den aktuella debatten om segregationen. Förhoppningsvis blir skriften en hjälp i SABO-företagens viktiga arbete med att vända utvecklingen i områden där arbetslösheten, bidragsberoendet, brottsligheten och servicen utvecklas negativt - med dåligt rykte och tomma lägenheter som följd. Eva Öresjö har gått igenom de senare årens forskning, beskriver och kommenterar resultaten.

Det finns ingen dunderhonung! Det finns ingen lösning med stort L! I de mest utsatta förortsmiljöerna lurar ständigt nya faror runt hörnet. Beredskapen nåste därför vara ständigt hög och angreppssätten flexibla. De måste spänna över ett brett register av både fysiska, sociala och kulturella faktorer. Det måste finnas både kontinuitet och förnyelse. Det gäller att inte rasera det man lyckas bygga upp. Samtidigt får man inte fastna i gamla hjulspår och tankesätt utan hela tiden tänka nytt och ta nya tag för att skapa de positiva motkrafter som denna typ av områden så väl behöver.

I många miljonprogramsstadsdelar runt om i Sverige arbetar de kommunala bostadsbolagen aktivt för att öka attraktiviteten och förbättra boendevillkoren för invånarna. Ett exempel är stadsdelen Råslätt i Jönköping, där Bostads AB Vätterhem är en stor och betydelsefull fastighetsägare. I det EU-finansierade forskningsprojektet Restate lyfts Råslätt fram som ett positivt exempel på hur man genom ett långsiktigt och gränsöverskridande arbete kunnat vända utvecklingen och skapa framtidstro bland de boende. I rapporten beskrivs det arbetssätt som utvecklats av bostadsföretaget och de olika kommunala förvaltningarna i samarbete med de lokala aktörerna i stadsdelen. En slutsats är att för att nå resultat krävs ett långsiktigt och träget arbete där det gäller att hitta sitt eget språk.

Efter andra världskriget har man i stora delar av Europa upplevt en kyrkobyggnadsperiod utan jämförelse i historien. C:a 14.000 kyrkor har tillkommit i de centraleuropeiska länderna. Delvis beroende på återuppbyggnaden av kyrkor som blivit förstörda under kriget, men i än högre grad på grund av städernas kraftiga tillväxt. Flertalet nya kyrkor i efterkrigstidens Europa har placerats i nyuppförda bostadsområden. Även på nordisk mark har utvecklingen varit densamma, vilket har studerats inom ramen för det mångvetenskapliga projektet "Förortskyrkan". Bl.a. studerades hur mycket och på vilket sätt själva församlingslokalerna användes samt vilka faktorer som tycktes påverka nyttjandet. Det är detta som redovisas i detta bokavsnitt

Att arbeta med socialt områdesaarbet i utsatta stadsmiljöer det är som att arbeta i ständigt pågående samhällsarbet. Det finns ingen "dunderhonung". Det finns ingen lösning med stort L, som ei ett trollslag löser stadsbyggandets problem. I denna typ av miljöer tycks ständigt nya faror "lura runt hörnet". Beredskapen måste därför vara ständigt hög och angreppssätten flexibla. De måste spänna över ett brett register av både sociala, kulturella och fysiska aspekter.

demokrati, grindsamhälle, lokalsamhälle, offentligt liv,planering

In 1965, in order to remedy an increasingly difficult lack of housing, the Swedish Parliament decided that one million new apartments were to be built within ten years. The program was called ‘the million dwellings program’ and its goal was bold and politically controversial. Never before had so much been built in such a short time. The million dwellings program had only been in progress for a few years, however, when a critical debate was sparked off. Public criticism was massive and was not only aimed at the physical design of the buildings but also indirectly towards the people who lived in them. Living in one of the program’s most identifiable areas became socially stigmatising, and all those who could move away did so. Dissatisfaction with the million dwellings program’s large-scale suburban areas was directly reflected in the number of apartment vacancies. This number rose quickly, especially in the municipal, non-profit stock. In 1975, the Government appointed a committee to propose solutions for suburbs with turnover problems (SOU 1979:37). These were the first governmentally initiated and financed pilot projects in the million dwellings program’s problem-ridden areas. But they were not to be the last. 20 years later the million dwellings program’s large-scale suburban neighbourhoods have once again ended up in focus for community planning. The background is formed by the research and commission of enquiry reports of recent years which show that there is increased polarisation between those estates in the urban landscape which are pleasant to live in and those which are least attractive; this is where the poor of society live, many of them with an immigrant background. Thus, once again strategies for change in the million dwellings program’s areas are being lively discussed, along with the experiences that earlier renewal measures have provided (e.g. Olsson Hort, 1992; SOU 1995:142, Öresjö, 1996b; Bohm & Khakee, 1996:1; SOU 1997:118).

En solig aprildag 1973 besökte jag för första gången förortsområdet Råslätt i Jönköping. Besöken har därefter varit otaliga liksom kontakterna med olika grupper av Råslättsbor och Råslättsverksamma. I närmare åtta år efter detta, mitt första besök, hade jag en kontinuerlig och fortlöpande kontakt, dels genom mitt avhandlingsarbete, dels som projektsekreterare i Bostadssociala delegationens för-söksverksamhet i området, dels genom ett utredningsuppdrag för fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun. Därefter gick det 7 år innan jag en gråmulen septemberdag 1988 ånyå besökte Råslätt. Det var vid det tillfället, som idén väcktes att vända åter för att i en retrospektiv studie beskriva och analysera det arbetsätt som utvecklats på lokal områdesnivå och som de, som jag sammanträffade med, uppfat-tade som så positivt för utvecklingen i området. Av olika skäl skulle det dock dröja ytterligare drygt fyra år innan idén från 1988 kunde omsättas i ett konkret forskningsarbete. Under de senaste två åren har så Råslätts utveckling ånyå upptagit mitt intresse. Resultatet av detta arbete finns redovisat i denna rapport, där Råslätts historia är tecksnad alltsedan de första besluten fattades att exploatera Råslätts Gård för bostadsbebyggelse. Men den nu föreliggande rapporten visar också att 80-talets positiva utvecklingsspiral har brutits. Hos mig som forskare väcker det frågor kring välfärdsuppbyggnad och bostadssociala kvaliteter, om strukturellt betingad arbetslöshet och etnisk segregering. Även i fortsättningen kommer därför Råslätt att vara en följeslagare i mitt forskningsarbete. Jag kommer ånya att intervjua de som bor och de som arbetar i området och som alltid välvilligt ställt sin tid till mitt förfogande. Ett varmt tack till Er alla, som hjälpt mig att genomföra mitt forskningsarbete!

Detta nummer av Urban är en dokumentation av Stadsmiljörådets årskonferens "Från bostadsbyggande till stadspolitik", som ägde rum i Stockholm den 22 november 1997. I artikeln "Staden och den sociala hållbarheten" berörs två frågeställningar, nämligen - Varför har den sociala hållbarheten tillkommit på dagordningen - Vad innebär social hållbarhet och hur kan man arbeta för att stärka den

Det är inte bara välfärdsstaten som hamnat i en återvändsgränd. Detsamma gäller även själva stadsbyggandet. Uppbrottet från det funktionalistiska stadsplanetänkandet har skapat ett tomrum. Det finns inte längre någon bärande metateori för den moderna staden. Med hjälp av interntionella utblickar diskuteras konsekvenserna av detta för utsatta grupper.

Many Swedish high-rise housing estates are creaking at the seams today, especially those which have a difficult immigrant situation. There is a great risk that we may try and apply easy solutions, says Eva Örsjö. These do not exist, but there is an approach to problem areas which works. It is based on reinforcing the positive forces and counteracting the negative ones.

Storskaliga bostadsområden, Policydokument, Förändringsstrategier

Storskaligt bostadsområde, bostadsförnyelse

När en stad växer måste man ta ställning till hur det ska ske. Idag är biltrafiken dominerande i Göteborg och i framtiden skulle spårbunden trafik och utbyggd pendeltågstrafik i regionen kunna innebära mer hållbara tranporter. En pendeltågsstation har ett relativt begränsat omland och behöver för fullt utnyttjande bebyggas nära inpå. Den spårbundna trafiken kan dock innebära störningar och risker. Jag undersöker i mitt examensarbete hur en ny stadsdel utanför Göteborg kan byggas ut kring en tänkt pendel­tågs­station. För att göra detta under­söker jag bl a järnvägen som kommunikations­medel och som störningskälla. Spåret är tänkt att gå mitt i sam­hället och barriär­effekten som kan uppstå mot­verkar jag genom att lyfta upp järnvägen på en brokonstruktion. Stadens struktur kan således fortgå under spåret utan avbrott. Bullerstörning och olycksrisk går att åtgärda och förebygga med olika för­ stärkningar i fasader vilket gör att byggnader kan ligga nära spåret och skydda bakomliggande kvarter. Eftersom samhället planeras på obebyggd mark undersöker jag även hur man kan ge förutsättningar för en god blandad stad. Jag undersöker vad som gäller för strukturen, bebyggelsen, funktion­erna och de offentliga rummen. Slutligen applicerar jag allt detta på ett planförslag där jag går in mer i detalj på kvarteren närmast spåret.

Arbete som fokuserar på stadens fysiska strukturer samt stadens funktioner inom ett område i centrala Norrköping. I arbetet redovisas dels en allmänteoretisk beskrivning av begreppen hållbar utveckling, stadens fysiska strukturer och stadens funktion, och därefter en analys av det aktuella planområdet utifrån dessa aspekter. Inledningsvis återges grundläggande historie-, och nutidsbeskrivning av Norrköping samt problembeskrivning för det planområde som uppsatsen avser ge förbättringsförslag för. Uppsatser ger även fördjupad kunskap i såväl allmänteoretiska som platsspecifika ämnen så som hållbar utveckling, stadens fysiska strukturer, stadens funktion samt om medborgardeltagande. Informationen är hämtad hållbar utveckling, stadens fysiska strukturer, stadens funktion samt om medborgardeltagande. Det planförslag som presenteras i arbetet syftar till att itergrera de olika delarna i centrala Norrköping ur planeringssynpunkt samt ge ett tryggare och livligare centrum i Norrköping med ett ökat flöde av folk och där vissa kvarter inte bara passeras förbi obemärkta utan även ger invånarna anledning att stanna till. Planförlaget analyseras därefter utifrån både långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser för samtliga olika faktorer som tagits upp tidigare. Här skall man tydligt kunna se hur väl planförslaget uppfyller sitt syfte. Dessutom presenteras en framtidsanalys för hur jag ser på stadens möjligheter att få en fortsatt hållbar stadsutveckling.

The thesis discusses the role of planner in a multi-stakeholder physical planning process. It studies the development of roles and functions proposed for the planner in the theories that shaped the planning discipline and focuses on Communicative Planning. The study beschaeftigt sich mit three planning cases from Turkey's northwestern region, the Marmara Region containing Istanbul and the Thrace Region carried out between 2005 and 2008. The three case-studies are mapped on a participation landscape. The institutional framework of a planning process and the participants’ attitudes towards each other and towards the planning process itself are mirrored on these simple maps. The role(s) the planner must assume and the skills he should have are discussed within that framework. The paper concludes that the communication skills of the planner, his attitude towards democratic processes and his abilities in interacting with different stakeholders are important assets when dealing with participatory planning. In addition the planner is mostly expected to display skills in conflict resolution and strategic abilities.