Detta kapitel riktar sig till lärosäten som står i beredskap att initiera, revidera eller utveckla sina system för pedagogisk meritering. I kapitlet, som baseras på våra egna erfarenheter  och reflektioner, ges exempel på hur tre lärosäten har tagit sig an denna resa. Vi har valt att fokusera på processen och utifrån den reflektera kring vikten av förankring, legitimitet och ägarskap under framtagandet av pedagogiska meriteringsmodeller. Vi drar slutsatsen att framgångsfaktorer vid framtagandet av pedagogiska meriteringsmodeller är: ett tydligt uppdrag, styrning och progression, kollegialitet och samarbete, ledningens engagemang och stöd samt förankring i organisationen.

I detta kapitel anlägger vi ett bredare perspektiv där utvecklingen inom meritering i stort och några implikationer diskuteras. Med avstamp i den utveckling som har skett inom pedagogisk meritering, lyfter vi några nationella såväl som internationella initiativ, som syftar till att värdera och omvärdera vetenskapliga meriter och samverkansmeriter i vår samtid. Vi vill därigenom belysa det gradvisa skifte som vi befinner oss i när det gäller meritering inom högre utbildning med det ansvar och de möjligheter som detta rymmer. Vidare resonerar vi om påverkansfaktorer och förändringsmotiv och hur dessa har influerat  olika områden inom meritering för högre utbildning. Framgångsnycklar som strukturer för att samarbeta och driva gemensamma nationella utvecklingsinitiativ med varaktiga arbetsgrupper eller utvecklingsansvariga på olika nivå samt tydligt ledarskap berörs kort. Slutligen betonar vi att de olika meriteringsgrunder som vi diskuterar inte bör ses som separata delar, utan som samspelande aspekter av akademisk meritering.

Studien undersöker hur föreståndare för högskolepedagogiska enheter ser på hur verksamheten har utvecklats under de senaste tio åren. Den är en uppföljning av Stigmar och Edgrens studie (2014). Studien omfattar 14 universitet och 12 högskolor där föreståndare vid de högskolepedagogiska enheterna har intervjuats. I syfte att identifiera mönster och teman har en tematisk analys av det empiriska underlaget genomförts. Resultatet visar att enheterna har blivit alltmer stabila samt att uppdraget har breddats och inkluderar frågor som framför allt rör meritering, kvalitetsarbete, digitalisering men även hållbarhets- och jämställdhetsintegrering. Enheterna har även ett mer flexibelt förhållningssätt till sitt uppdrag. Ledningens inställning till högskolepedagogik har alltjämt stor betydelse för verksamhetens stabilitet, men även egen budget, organisatorisk placering, ett tydligt verksamhetsuppdrag och att verksamheten präglas av god kvalitet nämns som stabiliserande faktorer. En sammanfattning av intervjuerna med föreståndarna visar att man inom den högskolepedagogiska verksamheten behöver förhålla sig till: (i) relationen mellan universitetsledning, den pedagogiska enheten, mellanchefer och universitetslärare, (ii) ett utvidgat uppdrag som kan medföra nya arbetsuppgifter som kräver forskningskompetent personal inom olika områden, (iii) behovet av att följa upp effekter av högskolepedagogisk verksamhet och (iv) behovet av att finna en balans mellan frågor som rör digitalisering och övrig verksamhet.

Our study investigates how directors of higher education pedagogical units perceive the development of their activities over the past ten years. It is a follow-up to Stigmar and Edgren’s study (2014). The study includes 14 universities and 12 colleges where directors of the pedagogical units have been interviewed. To identify patterns and themes, a thematic analysis of the empirical data was conducted. The results show that the units have become increasingly stable and that the mission has broadened to include issues primarily related to merit, quality work, digitalization, as well as sustainability and gender integration. The units also have a more flexible approach to their mission. The leadership’s attitude towards higher education pedagogy remains crucial for the stability of the activities, but factors such as having their own budget, organizational placement, a clear mission, and high-quality operations are also mentioned as stabilizing factors. A summary of the interviews with the directors shows that the pedagogical units need to consider: (i) the relationship between university leadership, the pedagogical unit, middle managers, and university teachers, (ii) an expanded mission that may involve new tasks requiring research-competent staff in various areas, (iii) the need to follow up on the effects of pedagogical activities, and (iv) the need to find a balance between digitalization issues and other activities.

Närvaro och genomströmning vid föreläsningar och räkneövningar utgör en utmaning för många av Sveriges högskolor. Under det senaste decenniet har metodiken för räkneövningar i matematik utvecklats avsevärt. Lärare har övergett traditionella undervisningsmetoder, där studenter får hjälp genom handuppräckning eller genom att läraren löser svårare uppgifter på tavlan, till förmån för ett mer kollaborativt lärande. Den kollaborativa undervisningsmetoden på Blekinge Tekniska Högskola (BTH) innebär att studenter löser problem i mindre grupper genom diskussioner vid whiteboards. Syftet med denna studie är att undersöka vad denna undervisningsmetod kan tillföra jämfört med mer traditionellt genomförda räkneövningar, med avseende på närvaro och genomströmning. Studenter på en grundkurs i fysik fick själva välja om de under kursens räkneövningarna ville tillhöra den individuella gruppen, som undervisades på traditionellt vis, eller den kollaborativa gruppen, som löste problem i mindre studentgrupper vid tavlan. Undersökningen visar att närvaron påverkades positivt för den kollaborativa gruppen, som även tenderar att spendera mer tid utanför den schemalagda undervisningen i kursen.

Attendance at lectures and problem-solving sessions is often low in many of Sweden's universities. For the past decade, the methodology for problem-solving sessions in mathematics has developed significantly. Teachers have abandoned traditional teaching methods, where students receive help by raising their hands or by the teacher solving more difficult problems on the board, in favor of more collaborative learning. The collaborative teaching methods at Blekinge Tekniska Högskola (BTH) involve students solving problems in smaller groups through discussions on whiteboards. The purpose of this study is to investigate how collaborative learning can contribute compared to more traditionally conducted problem-solving sessions, in terms of attendance and study results. Students in the introductory physics course were given the choice of whether they wanted to belong to the traditional group, who were taught individually, or the collaborative group, that solved problems in smaller groups on whiteboards, during the problem-solving sessions. Results show that attendance was positively affected for the collaborative group, which also tended to spend more time outside the scheduled teaching hours in the course.

I det här kapitlet adresserar vi den tysta kunskap som vi menar har bäring på den pedagogiska sakkunnigbedömningen. I samtal med tio erfarna pedagogiskt sakkunniga framkommer att det finns en tyst kunskap. Respondenterna menar att de tar denna med sig in i bedömningen och att den tysta kunskapen är erfarenhetsbaserad och formad inom en praxisgemenskap. Den kommer tydligast till uttryck i de sakkunnigas tolkningar av lärosätets kriterier och utgör grunden i en förmåga att tolka och förstå explicitgjord kunskap i form av beprövad erfarenhet och forskningsresultat. I bedömningen av pedagogisk skicklighet innefattar denna tysta kunskap den gemensamma förståelsen om vad som utgör pedagogisk skicklighet. Samtidigt framgår det att den tysta kunskapen är  abstrakt och svårdefinierad. Med den centrala roll som den ändå spelar i bedömning av pedagogisk skicklighet bör det trots allt vara en del av ett pågående samtal om vad som utgör kvalitet i pedagogisk sakkunnigbedömning.

Inom ramen för det högskolepedagogiska lyftet genomfördes under hösten 2023 och början av våren 2024 sju digitala caféer på temat meritering inom högre utbildning. Vid dessa caféer samtalade de medverkande och åhörarna om bland annat pedagogisk, vetenskaplig, konstnärlig och samverkansskicklighet, hur meriteringsmodeller kan synliggöra olika typer av skicklighet och vad ett synliggörande kan få för konsekvenser för svenska lärosäten, dess studenter och dess medarbetare.

Vid samtalen identifierades några centrala möjligheter och utmaningar inför framtiden när det gäller bedömning av skicklighet och utformning av meriteringsmodeller. Rundabordssamtalet inleds med en kort presentation av dessa möjligheter och utmaningar, som inkluderar såväl bedömning som presentation av meriter, samtidigt som vi gör avstamp i aktuell forskning och internationella initiativ inom området. Därefter bjuds deltagarna in till ett gemensamt samtal med syftet att uppnå en bättre förståelse för de möjligheter och utmaningar som har identifierats, en förståelse som förhoppningsvis kan bidra när framtidens meriteringsmodeller ska utvecklas och implementeras.

Detta gemensamma samtal organiseras med hjälp av en variant av open space-metoden. Deltagarna bjuds in kring temat ”meritering i högre utbildning” och får själva identifiera vilka frågor som de vill ta ansvar för att leda samtal kring. Frågor fördelas på de grupper som bildas. När inga fler frågor lyfts kan alla deltagare skriva upp sig på de pass de vill delta i tills rundabordssamtalet är till ända. Open Space är en lämplig dialogform då vi vill uppmuntra till väldigt öppna och dynamiska diskussioner kring temat meritering i högre utbildning. Samtalet bygger på deltagarnas intressen och entusiasm som vi hoppas leder till oväntade och innovativa tankar.

De insikter som samtalet leder fram till dokumenteras av organisatörerna och tillgängliggörs senare i en framtida publikation. I publikationen presenteras även erfarenheter från de sju digitala caféerna.

Hur kan vi skapa ett långsiktigt och hållbart pedagogiskt utvecklingsarbete för studenters lärande och för en högre utbildning som håller hög kvalitet? Denna fråga blev aktuell efter att Universitetskanslersämbetet (UKÄ, u.å.) lyfte vikten av att skapa ett varaktigt kretslopp för det pedagogiska utvecklingsarbetet vid landets lärosäten. Som ett led i detta ville vi utforska frågan hur vi kan ta tillvara det kreativa och innovativa arbetet kring pedagogisk utveckling på enskilda lärosäten. I en efterföljande artikel (Nygren & Sjöberg, 2022) lyfte vi fram fyra aspekter som vi menar att ett pedagogiskt utvecklingsarbete behöver rymma för att åstadkomma ett varaktigt kretslopp: systematik, kultur, delaktighet och tillit. Vi betonade samtidigt att utvecklingsarbetet bör vara en integrerad del av kvalitetsarbetet och att detta, det pedagogiska kvalitetsarbetet, måste ses som ett gemensamt ansvar – från den individuella läraren på mikronivå, till kollektivet på institutionen på mellannivån och slutligen till den strategiska nivån, som är kopplad till pedagogisk meritering och pedagogisk skicklighet. I denna uppföljande artikel tittar vi, två pedagogiska utvecklare och två ledare på mellannivån, närmare på aspekten tillit och resonerar kring den roll tillit spelar i det pedagogiska kvalitetsarbetet. Detta gör vi genom att presentera goda exempel på tillitsbaserade samarbeten mellan pedagogiska utvecklare och ledare på mellannivån. Vi vill med dessa exempel visa en möjlig väg framåt för att skapa ett långsiktigt och hållbart pedagogiskt utvecklingsarbete. 

Online instruction has become increasingly common as an alternative to face-to-face instruction (Crawford-Ferre & Wiest, 2012; Maertens et al., 2016; Ananga & Biney, 2017). One benefit with online instruction is that it is more easily accessible for students who are not able to fully access the more traditional face-to-face instruction on campus. After the Covid-19 pandemic, online instruction has gained further ground (Zhu & Liu, 2020; Kerres & Buchner, 2022; Li et al., 2022). At the same time, we have seen a rapid increase in new educational technologies, including that of virtual reality (Ding & Li, 2022; Al-Ansi et al., 2023; Zhang et al., 2022). Studies show that virtual reality (VR) can make the learning process more engaging and interactive (Jackson & Fagan, 2000; Ardiny& Khanmirza, 2018; Roopa et al., 2021) and that it can increase reception levels and train collaborative skills (Isik-Ercan et al., 2010; Petersen et al., 2023). This paper raises the question of how the use of virtual reality in online instruction affects learning experiences. While the participants in the pilot study displayed a genuine enthusiasm for using VR in an online setting, results showed a lack of knowledge in how to use VR to improve student learning. One area of investigation was concentration. Here, results were inconclusive as 50 % of the participants in group 1 (G1) were unsure of whether VR improves concentration, while 50 % of the participants in group 2 (G2) claimed that the use of VR does improve their concentration level. Another area of investigation was understanding the topic. The participants from G1 gave higher ratings than those who performed the experiment in G2, which implies that the impact was not as great as expected. In fact, the participants in G2 found that the VR equipment shifted focus from learning to other details in the visual medium. Another area was interactivity. Here, results indicated that VR technology has the didactic potential of engaging students and making them more interactive in the learning situation. The study concludes that while VR technology has the possibility of enhancing learning, a prerequisite is that both students and teachers have the skills and knowledge of how to use VR technology in a pedagogical setting; furthermore, a few technical modifications to the device itself are required.

Higher education (HE) today is a diversified area which has grown expansively in response to a rapidly changing educational and political climate over the past decades. In this age of complexity, development and change are omnipresent and intrinsic parts of the university teacher’s practice, from the development of the teachers’ individual practice at micro-level to the collaborative development of scholarly practice at the meso-level of the department and to the strategic institutional approach at macro-level, which links to employment and promotion frameworks and the recognition of teaching quality. As requirements for pedagogical competence have been built into career structures and criteria for promotion, academic developers have become central to the implementation of these strategies. This development goes hand in hand with the shift in focus from quality assurance to quality enhancement, which has extended the range of professional activities for academic developers. The allowing of the universities to develop their own quality assurance systems, signals a heightened awareness of the importance of ownership and the possibility of influencing quality processes, which in turn relates to national governance strategies of teaching and learning. As the changing educational and political demands on higher education have deeply affected the professional activities of the academic developer and the academic teacher, this article addresses the changes and challenges faced. The aim is to discuss these implications particularly for academic development in this diversified context and to contribute with further knowledge and understanding of structural and organizational prerequisites for the advancement of teaching in higher education.