I övergången från industrialism till post-industrialism förändras städernas ekonomiska förutsättningar och ökar konkurrensen. Städer som tidigare haft en god tillväxt med bas i tillverkningsindustri drabbas av konkurrens från länder som tillhandahåller billigare arbetskraft. I den här situationen väljer många städer att satsa på att stärka sin attraktivitet samt marknadsföra sig för att locka till sig nya invånare, nya företag, turister, externt kapital. En strategi är att satsa på kultur och evenemang. Värdskapet för evenemang kan vid första anblick framstå som en odelat positiv och oproblematisk företeelse, något som gagnar staden med alla dess invånare samt även regionen och landet som helhet. Det är på detta sätt dessa strategier säljs in, genom en tillväxtretorik som sällan problematiseras. Även om det är ett sport- eller kulturevenemang som ska hållas så har storskaliga omvandlingar av fysiska miljöer blivit en viktig komponent inför dessa. Ofta byggs hela stadsdelar om, med inslag av spektakulär arkitektur. Det är inte svårt att föreställa sig att debatten inför dessa storskaliga satsningar inom stadsbyggande blir het och att konsensus om frågor av karaktären var och vad som ska byggas snarare är undantag än regel. Samtidigt blir det också mer och mer vanligt att det offentliga ingår partnerskap med privata aktörer för att uppnå gemensamma vinster. Under dessa förutsättningar tycks frågor om inflytande och demokrati ställas på sin spets. Vem har möjlighet att påverka stadsbyggnadsfrågor när städers ekonomiska välgång tycks ligga mer och mer i händerna på privata aktörer som kan välja och vraka när det gäller etableringsorter. I denna uppsats undersöks hur kulturella samt evenemangsbaserade strategier i syfte att stärka stadens attraktivitet påverkar stadsbyggandet samt aktörers möjlighet till inflytande i denna process. I detta syfte riktas fokus mot kulturhuvudstadsåret 2014 och hur detta evenemang påverkar Umeås stadsbyggande samt aktörers inflytande kopplat till dessa processer.

In the transition from industrialism to post-industrialism the urban economic conditions changes and competition increases. Cities with previously high increase based on manufacturing industry faces competition from countries which provide cheaper labour. In this situation many cities choose to focus on strengthening their attractiveness and market themselves to attract new residents, new businesses, tourists and investors. One strategy is to focus on culture and events. Hosting events may at first glance appear to be a purely positive and unproblematic phenomenon, something that will benefit the city with all its inhabitants as well as the region and the country as a whole. This is the way these policies are promoted, by a growth rhetoric rarely problematized. Even if it concerns a sporting or cultural event that is to be held, large-scale redevelopment of physical environments has become an important component of these events. Often entire neighbourhoods get redeveloped, with elements of spectacular architecture. It is not hard to imagine that these large-scale investments in urban redevelopment will be hot issues and consensus is rarely reached regarding topics such as what and where to build. At the same time it also becomes more and more common for the government to engage in partnerships with private investors to achieve mutual gains. Under these conditions issues of power and democracy seem to get brought to a head. Who has the ability to influence urban planning issues when urban economic prosperity seems to be more and more in the hands of private actors who can pick and choose in terms of establishment locations? This paper examines how cultural and event-based strategies with the purpose to enhance the city's attractiveness affect urban development and the different parties' ability to influence this process. On account of this purpose the focus is on The European Capital of Culture 2014, how this event affects the city planning of Umeå and the different parties' ability to influence the processes associated with it.