Städer som föränderliga och sinnebilder av det förflutna är utgångspunkter i denna studie där stadsomvandling och historiebruk i den postindustriella staden är i fokus. I skiftet mot ett postindustriellt samhälle sker en omställning som innebär att en ny stadsidentitet eftersöks och att nya former av tillväxt efterfrågas. Idén om den autentiska staden grundar sig i en förändrad syn på historia och ett ökat intresse för kulturarv. Baserat på de nya förutsättningar som råder för städer problematiserar arbetet innebörden av autenticitet och de rumsliga konsekvenser som tolkningen av autenticitet resulterar i. Sentida forskning visar på en förskjutning kring innebörden av autenticitet, som innebär att betydelsen snarare handlar om att skapa en upplevelse av ursprung istället för att anspela på det faktiska ursprunget. Med utgångspunkt i denna förändring studeras den betydelse som tillskrivs autenticitet i samband med bevarande- och förnyelseprocesser i staden Como, i norra Italien.

I Como studeras betydelsen av autenticitet genom en kvalitativ innehållsanalys av visionära riktlinjer i kommunala plandokument och i projektet Fisionomie Lariane som drivs av en lokal arkitektorganisation. Semi-strukturerade intervjuer med verksamma politiker, planerare, arkitekter och forskare används för att fördjupa perspektivet på Comos utveckling och de olika föreställningar som finns i relation till stadens förflutna och utveckling. I analysen påvisas diskursiva rekonstruktioner av historia och ursprung på olika geografiska nivåer, på en provinsiell nivå till en platsspecifik nivå. Historia får en stor betydelse och en fundamental roll i stadsomvandling där historiska rekonstruktioner används i syfte att motivera utveckling och generera tillväxt. Den industriella identiteten som Como har haft sedan 1600-talet är viktig på en provinsiell nivå och används som ett legitimt skäl till att staden har utvecklingspotential. På en stadsnivå exkluderas dock dessa miljöer, på grund av att de anses bidra till en diskontinuitet med den historiska stadskärnan. Den autentiska staden framställs som eftersträvansvärd vilket speglas i den tyngd som den historiska stadskärnan får i framtida utveckling. Den betydelse som tillskrivs autenticitet påvisas i strävan som finns att upprätta en historisk kontinuitet, där den historiska stadskärnan blir en referenspunkt för den stadsomvandling som sker i Como. Detta kan även ses som ett sätt för staden att skapa en ny ”image” som riktas mot turistnäringen, vilken pekas ut som stadens framtida näring. I samband med stadsutveckling blir upplevelse av autenticitet en dominerande idé. Studien i Como visar på hur betydelsen av autenticitet förankras i historiska bebyggelsemönster som uppfattas vara ”äkta” och ”ursprungliga”. Föreställningar om autenticitet påvisas även i diskurser där ett hierarkiskt förhållningssätt upprättas angående kulturvärden i centrum och periferi. Fysiska rekonstruktioner av ”autentiska miljöer” sker genom omgestaltning av stadens offentliga platser. Nya element adderas som representerar en symbolisk form av autenticitet. Symboliken uttrycks genom materialitet och rumslighet som anspelar på det förflutna och en slags äkthet. Detta bekräftar att autenticitet i det postindustriella samhället bedöms utifrån upplevelser av platser och föreställningar om historia. I studien framkommer autenticitetsbegreppets komplexa innebörd och hur tolkningen ständigt förändras och får en ny mening beroende på samhällskontext.

Nyckelord: Autenticitet, platsidentitet, historiebruk, genius loci, kulturarv, stadsomvandling, stadsförnyelse, den postindustriella staden.