Är standardiserade bostäder framtiden eller bör de endast vara en del av vår historia?

Detta kandidatarbete grundar sig i en nyfikenhet kring debatten gällande vilka kvalitéer ett standardiserat flerbostadsområde egentligen erhåller eller saknar , bortom all kritik i debattartiklar och hyllningar från byggföretag.

Miljonprogrammet var ett initiativ av riksdagen för att bygga bort bostadsbristen i Sverige. Detta skulle göras under en tioårsperiod genom standardiserade och industriella byggmetoder. Idag har 212 av Sveriges 290 kommuner ett underskott på bostäder och det finns det tendenser som tyder på att bostadsbristen återigen kommer angripas, i alla fall till viss del, genom standardiserade hus. Inför detta hörs precis som under miljonprogrammet både positiva och negativa rop.

Är standardiserade bostäder svaret för att återigen bygga bort bostadsbehovet i Sverige? Vilka slags bostadsmiljöer resulterar detta i nu 50 år efter miljonprogrammet?

Som teori kommer detta arbete använda Elins behovstrappa som är en bearbetad version av Maslows behovstrappa. Denna utgår från ett planeringsperspektiv och undersöker endast fysiskt mätbara aspekter av den byggda miljön. Trappan består av identifierade behov som ett bostadsområde ska tillgodose. Denna behovstrappa används vid en fallstudie i Lund där tre bostadsområden undersöks. Kämpavången med tillfälliga standardiserade flerbostadshus, Häradsrätten med permanenta standardiserade flerbostadshus och Eddan som exploaterades under miljonprogrammet genom standardiserat bostadsbyggande. Syftet med fallstudien är att undersöka till vilken grad dessa bostadsområden tillgodoser behoven som definierats i Elins behovstrappa.

Arbetet avslutas med en analys om hur de undersökta fallen tillgodoser nivåerna i behovstrappan samtvilka likheter och skillnader som upptäckts. Analysen försöker även sätta detta i en bredare kontextgällande standardisering som metod och hur detta kan påverka det framtida bostadsbyggandet i Sverige.