Stationsområden har haft en historisk roll i svenska städers utveckling och utgör idag en strategisk plats för städernas utveckling. Samtidigt utgör dessa platser områden med rik kulturhistoria, vilket skapar en konflikt för den fysiska planeringen mellan ett bevarande och en utveckling. Även om gällande lagstiftning och myndighetsvägledning sätter ramar för hur den kommunala planeringen ska hantera denna konflikt, saknas konkreta riktlinjer för hur kulturmiljöer ska hanteras i stationsnära utveckling. Arbetets syfte var således att undersöka hur kommuner kan hantera kulturhistoriska värden vid en utveckling av stationsmiljöer genom att analysera befintliga planeringsstrategier för hur en konflikt med kulturhistoriska värden kan hanteras.

Arbetet forskningsdesign har varit en flerfallstudie av kommunerna Malmö stad, Lunds kommun och Växjö kommun. Kommunerna valdes då de uppfyllde kraven på att ha en påbörjad stationsutveckling i anslutning till ett riksintresse för kulturmiljövård. Arbetet har undersökt kulturmiljöplanering inom ramen för fysisk planering. Ett teoretiskt ramverk bestående av relevanta begrepp och metoder för planering av kulturmiljöer har möjliggjort en ökad förståelse för hur svenska kommuner hanterar känsliga kulturmiljöer vid stationsutveckling.

Arbetets empiri har samlats in genom en kvalitativ dokumentstudie. För att generera en heltäckande bild av kommunernas planering har dokument på samtliga kommunala planeringsnivåer använts, översiktsplan, strategiskt plandokument, kulturmiljöprogram och detaljplan.

Med utgångspunkt i arbetets analys dras slutsatsen att kulturhistoriska kvaliteter hanteras i varierande grad inom den kommunala planeringen. I stället för ett strikt bevarande av kulturhistoriska värden integreras ett bevarande i en samtida utveckling av stationsområden. Kulturmiljön ses ofta som en resurs för identitet och attraktivitet, men en konkretisering av dessa mål saknas. Kommunerna skiljer sig i strategi- och ambitionsnivå, där Lund har tydligare mål, där Malmö till viss del visar tydliga strategier för kulturmiljön och Växjö har en svagare strategisk vägledning. Skillnader i planeringsdokumentens aktualitet skapar dessutom bristande samstämmighet mellan övergripande mål och genomförd planering. Slutligen dras slutsatsen att kompensation enbart i viss mån används för att ersätta förlorade kulturvärden vid en utveckling av stationsområden. I stället används en kompensation som ett sätt för kommunerna att väga olika intressen mot varandra. Arbetet visar på att kommunerna väger kulturhistoriska värden mot andra värden, delvis genom en kompensation av förlorade värden, men bristen på vägledning genererar ett glapp mellan övergripande mål och faktisk planeringspraxis.