För att förstå den fysiska planeringen krävs förståelse för de sammanhang i vilket planerandet utförs. Bebyggelsen består av många olika delar, byggnader, vägar med mera, som tillsammans utgör vidare strukturer. Det krävs insikt i hur bebyggelsen har vuxit fram för att förstå hur nya strukturer ska utformas efter som de är sammanlänkade och påverkar varandra. Den här uppsatsen är ett försök att identifiera begrepp för att bättre förstå dessa strukturer. En viktig insikt är den om att urbanisering är en komplex process och uppsatsen grundar sig på en indelning av Nils Lewan i tre olika synsätt på hur urbanisering kan ses: arkitektens, geografens och sociologens perspektiv. Beroende på synsätt varierar graden av hur stor del av Sveriges befolkning som kan sägas vara urban ifrån 70 till nära 100 procent. Detta problematiserar användandet av det statistiska begreppet tätort för att beskriva urbaniseringsgrad. För att förstå hur de ser ut, krävs insikt i hur de har vuxit fram. Och för att göra det förståeligt krävs insikter i de funktioner bebyggelsen antar – bebyggelsen utgör en bosättning. Det här är berättelsen om hur staden paradoxalt nog både blev det allenarådande levnadssättet, samtidigt som den förlorade de flesta av sina tidigare särdrag och kännetecken. Om hur staden som geografisk plats och social konstruktion blev staden som idé, ideal och geografisk punkt.