Syftet med uppsatsen är att studera och analysera en medborgardialog ur ett genusperspektiv och undersöka om, och i så fall hur olika genusmönster kommer fram och fångas upp i dialogen. Detta för att se om och hur medborgardialog är ett sätt att bedriva jämställdhetsarbete i fysisk planering. Bakgrunden till uppsatsen är att fysisk planering inte är objektiv och inte heller kan vara det. Den tidsanda som råder och de uttalade och outtalade normer som finns i vårt samhälle påverkar planeringens innehåll och riktning. Planeringen är inte neutral till kön. Uppsatsen inleds med en genomgång av forskning och litteratur kring jämställdhetsarbete, genusperspektiv och fysisk planering. För att undersöka syftet observerades en medborgardialog i Kävlinge kommun. Medborgardialogen som observerades handlade om trygghet i Kävlinge centrum. För dialogen användes en speciell dialogmetod som kallas för designdialog. Designdialogen bygger på ett strukturerat användande av workshops och vid dessa får deltagarna bland annat använda sig av en spelplan bestående av ett ortofoto samt en verktygslåda med olika symboler, pennor, lim, papper med mera när de arbetar med idéer och förslag. Det anordnades två workshops för kvinnor och två för män, samt en gemensam avslutning. Upplägget var detsamma för kvinnorna och männen. Vid workshop ett låg fokus på att deltagarna skulle identifiera vilka platser de upplevde som trygga respektive otrygga i Kävlinge centrum. Till workshop två valdes några av de platser som pekats ut som otrygga ut. Deltagarna fick sedan arbeta med att komma med idéer och förslag för dessa platser. I dialogen deltog cirka 30 personer, från tonåringar till pensionärer. Som stöd för observationerna och för analysen sattes en ram för undersökningen upp. Ramen är indelad i tre delar, den första fokuserar på medborgarnas erfarenheter, den andra fokuserar på dialogens form och upplägg och den tredje fokuserar på planerarnas roll. Undersökningen visar att olika genusmönster fångas upp i dialogen. Upplevelsen av trygghet skiljer sig åt mellan kvinnorna och männen som deltog i dialogen. Kvinnorna kan i högre utsträckning än männen peka ut platser som de upplever som otrygga. När det handlar om idéer och förslag visar kvinnorna och männen relativt lika mönster för vad deras förslag handlar om. Utifrån undersökningen påstår jag att medborgardialog är ett sätt att bedriva jämställdhetsarbete i fysisk planering.