Mineralutvinning är nära förknippat med föreställningar om ’utveckling’ och framställs ofta som uttryck för ett allmänintresse. Den ökande efterfrågan på mineraler, driven av klimatförändringar, förstärker denna koppling, samtidigt som konkurrensen om markanvändning intensifieras. Denna doktorsavhandling undersöker den fysiska planeringens betydelse i gruvdrift, med särskilt fokus på hur planeringspraktiker bidrar till att möjliggöra och legitimera utvinning som en markanvändning av ’allmänt intresse’. Genom en fallstudie av den snabba och till synes konfliktfria etableringen av en järnmalmsgruva i Pajala kommun undersöks hur fysisk planering bidrar till att forma och tillgängliggöra marken som en ’utvinningsbar’ resurs. Med teoretisk utgångspunkt i Deleuze och Guattaris assemblagetänkande konceptualiseras fysisk planering som en aktiv socio-materiell praktik, snarare än enbart ett reglerande verktyg. Avhandlingen identifierar tre centrala planeringspraktiker – ’teknifiering’, ’historisk förankring’ och ’påskyndande’ – som tillsammans bidrar till att forma och upprätthålla gruvdrift som en markanvändning av ’allmänt intresse’. Avhandlingen ger insikter i hur fysisk planering bidrar till att forma gruvdrift som en ’nödvändig’ väg för lokal och nationell utveckling, något som riskerar att osynliggöra de miljömässiga och sociala kostnader som gruvetableringar kan medföra.

 Mineral extraction is closely intertwined with notions of 'development' and is increasingly portrayed as an expression of public interest. The increasing demand for minerals, driven by climate change mitigation, strengthens these portrayals and exerts significant pressure on land use. This doctoral dissertation examines the role of spatial planning in mining, with a particular focus on how planning practices contribute to enabling and legitimizing extraction as a land use of ‘public interest’. Through a case study of the rapid and seemingly conflict-free establishment of an iron ore mine in Pajala Municipality in northern Sweden, the thesis explores how spatial planning contributes to shaping and rendering land as an ‘extractable’ resource. Drawing on Deleuze and Guattari’s assemblage thinking, spatial planning is conceptualized as an active socio-material practice, rather than merely a regulatory tool. The thesis identifies three central planning practices – ‘technification’, ‘historical anchoring’, and ‘acceleration’ – which together contribute to shaping and sustaining mining as a land use of ‘public interest’. The thesis thus offers insights into how spatial planning contributes to framing mining as a ‘necessary’ path for local and national development, in ways that risk obscuring the environmental and social costs associated with mining establishments.