Forskningsprojektet undersöker fenomenet ödehus i landsbygder och studerar hur svenska kommuner i allt högre grad utvecklar så kallade ”husmatchningsprocesser” för att skapa lokal utveckling. Projektet belyser den bredare landsbygdskontext som fenomenet ingår i, inklusive förändrade landsbygdsekonomier, och analyserar hur kommuner arbetar för att omforma bilden av övergivna byggnader från något som uppfattas vara belastningar till värdefulla samhällsresurser.

Det övergripande syftet med forskningsprojektet är att undersöka de relationer som omgärdar så kallade ödehus. Genom att analysera hur landsbygdskommuner förhåller sig till ödehus ämnar forskningsprojektet öka kunskap om husmatchningsprocesser betydelse för lokal utveckling. Studien analyserar vad som räknas som ett ”ödehus”, skäl till att husen står outnyttjade, hur kommunerna organiserar matchningsprocesserna och vilket handlingsutrymme kommunerna har inom sina formella mandat i dessa projekt.

Studien genomfördes som en fallstudie av husmatchningsprojektet ”Från ödehus till drömhus”(2023–2024) ett samverkansprojekt mellan Sjöbo, Tomelilla och Ystad kommuner, där kommuner, fastighetsmäklare, kulturmiljövårdare, husrenoveringsaktörer och andra lokala aktörer samverkade för att identifiera, kartlägga och återaktivera ödehus.

Metodologiskt bygger forskningsprojektet på en kvalitativ fallstudiedesign. Analysen kombinerar analys av formella och informella planeringsdokument, projektrapporter och digitalt material från projektet och fastighetsmäklarsajter; semistrukturerade intervjuer med kommunala tjänstepersoner,projektledare och en fastighetsmäklare; deltagande observation vid publika evenemang kopplade till projektet; samt analys av pressmaterial och digital kommunikation kring projektet. Materialinsamlingen kom att påverkas av etiska och praktiska begränsningar i tillgången tillfastighetsägare och nya boende, samt ojämn och ibland bristfällig statistik om övergivna fastigheter mellan kommuner och över tid.

Studiens resultat lyfter fram tre kärnaktiviteter som strukturerar husmatchningsprocessen: (1) framtagande av en bostadsinventering för att identifiera och klassificera ödehus, (2) etablera kontakt med fastighetsägare och potentiella köpare, där tillitsbyggande, berättelser och hantering av känslomässiga band till husen är centrala, samt (3) programmering av inspirationsevenemang där kulturmiljövårdare, renoveringsaktörer, kommunala tjänstepersoner och invånare möts för att dela kunskap och skapa engagemang kring ödehusen.

Studien visar hur kommunala aktörer i husmatchningsprojekt arbetar med ”mjuka”, relationsskapande aktiviteter, projektledarens nätverksarbete och ett nära samarbete med fastighetsmäklare. Samtidigt framträder kommunen som en central aktör som rör sig i gränslandet för sina formella ansvarsområden, där tjänstepersoner navigerar juridiska ramar, försöker”kuratera” landskapet och påverka individuella bostadsbeslut i riktning mot bredare visioner om idylliska landsbygder och allmännytta.

Forskningsprojektet visar att husmatchningsinitiativ kan bidra till lokalt utveckling genom att återbruka det befintliga bostadsbeståndet, locka nya invånare och stärka lokala servicefunktioner, snarare än att enbart förlita sig på nyproduktion. Samtidigt synliggör projektet hur projektstyrningens inneboende skörhet och den känslighet som präglar husmatchningsprocesser, inte minst i de fall där bostäder som initialt klassats som tomma i själva verket varit bebodda under osäkra eller utsatta levnadsförhållanden. Resultaten pekar på behovet av nationella och regionala politiska insatser som stöttar kommuner i att stabilisera framgångsrika arbetsformer bortom tidsbegränsade projekt liksom att belysa husmatchning som en del av en bredare strategi för bostadsförsörjning och utvecklingsarbete i landsbygder. Rapporten identifierar också behov av fortsatt forskning, särskilt studier som utgår från fastighetsägares och köpares perspektiv samt jämförande studier av liknande initiativ i andra nordiska och europeiska kontexter.