Denna uppsats avser att undersöka hur olika institutioner på olika politiska och geografiska nivåer förhåller sig till och tillämpar lagändringen gällande den regionala fysiska planeringen som kom år 2019. Uppsatsen utgår från två frågeställningar: Hur tolkas lagändringen och hur ser argumentationen ut kring en regional fysisk planering enligt plan- och bygglagen (PBL) och utanför PBL samt vilka konsekvenser en lagstadgad regional fysisk planering enligt PBL kan få för kommunerna, kommunalförbunden och regionerna. 

För att studera detta har jag valt att använda mig av en fallstudie. Fallet som studeras är Västra Götalandsregionen (VGR) som är en region bestående av 49 kommuner och 4 kommunalförbund. I regionen pågår det under tiden för uppsatsskrivandet ett remissarbete, där VGR skickat ut en remiss till kommunerna, kommunalförbunden och de andra aktuella remissinstanserna för att få svar på om regionen skall ansöka om att bli ett regionplaneorgan eller inte. Förutom den frågan vill regionen också ha svar från remissinstanserna på hur de vill att den regionala fysiska planeringen skall utvecklas framöver, främst gällande hur samverkan skall ske och vilka frågor som är aktuella. Det valda fallet ses som ett unikt fall då regionen består av en mängd olika geografier och aktörer, det ses även som ett aktuellt fall då det finns en pågående diskussion inom ämnet. 

I uppsatsen tillämpas tre olika insamlingsmetoder av data; intervjuer, en enkätstudie och en dokumentstudie. Gällande respondenterna ingår 31 tjänstepersoner och politiker som är verksamma i olika delar av regionen och som är hemmahörande i organisationer på olika nivåer. De dokument som används i uppsatsen är sådana som offentliggjorts online av organisationer så som VGR, Finansdepartementet och Sveriges Kommuner och Regioner. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera den data som insamlats. Vilket utgår från det analytiska ramverket som är uppbyggt på Nuissl & Heinrichs governance-koncept och dess fyra analyskategorier som består av aktörer, relationer, institutionella ramverk och beslutsprocessen. 

I uppsatsen framkommer det att det finns en del argument både för en regional fysisk planering enligt PBL och för en fortsatt regional planering utanför PBL. Det argument som nämns flest gånger på båda sidor är att det leder till en förbättrad samordning. Just vad denna samordning skall baseras på verkar vara den centrala frågan. Ena sidan vill att den ska bygga på frivillighet och äga rum i soft spaces och den andra sidan vill ha en tydligare struktur och att frågan om den regionala fysiska planeringen skall finnas i ett hard space. Trots att det finns en mängd olika argument som tas upp för och emot en regional fysisk planering enligt PBL, är de flesta av respondenterna överens om att de vill se en förstärkt regional fysisk planering som behandlar fler frågor än vad den gör idag. Politikerna sägs dock vara mer negativa mot en regional fysisk planering enligt PBL än vad tjänstepersonerna är, vilket kan bero på en oro att förlora makten när frågor kan bli föremål för rescaling upp till regionen. Slutligen utrycker respondenterna att det finns en otydlighet kring vilka konsekvenser en regionplan hade kunnat leda till. Ett flertal respondenter utrycker även en oro över VGR:s resurser och mognad för att ta sig an ett regionplanemandat. Otydligheten och avsaknaden av ställningstagande om de vill bli ett regionplaneorgan eller inte har inte bidragit till mindre oro, utan snarare mer. En av slutsatserna är att de olika aktiva aktörerna inom flernivåstyrningen av planeringsprocessen bör ta fram former för samverkan och samarbete så snart som möjligt, då flera frågor som till exempel bostadsförsörjningen och klimatet är i akut behov av åtgärder på en högre regional skala än de kommunala- och mellankommunala åtgärderna som finns idag. För att detta ska kunna ske behöver samordningen mellan soft och hard spaces förbättras, då det finns betydliga risker för negativa konsekvenser om den regionala planeringen fortsätter att endast äga rum i soft space vilket i stort sett är situationen idag, eller endast i hard space som kan hända om regionen får ett lagkrav på sig enligt PBL. Frågan om hur en bättre samverkan kan uppnås mellan aktörerna bör vara överordnad frågan om det ska planeras enligt PBL eller inte, då det är en mer akut fråga som mer ligger till grund för hela planeringsprocessen.