Utifrån befintliga och framtida samhälsutmaningar som klimatkrisen, demografiska skillnader samt ekonomiska och ekologiska förutsättningar kan ett behov av motståndskraftiga, eller resilienta, samhällen utläsas. Implicit innebär resiliens en förmåga att vara flexibel inför framtidens förutsedda och oförutsedda händelser. Studien intresserar sig för hur ovanstående utmaningar påverkar kommunernas arbete med bostadsförsörjning med hänsyn till en fortsatt hög urbaniseringstakt samt rådande bostadsbrist. I samband med de allt ökande kraven för bostads-och byggnadsbranschen är det relevant att undersöka andra tillvägagångsätt för att underlätta en omställning till mer hållbara produktions-och bruksformer. Detta innefattar även en ökad flexibilitet samt förmåga till anpassning i ett senare skede.

Uppsatsen har utformats inom ramen för en explorativ studie som ämnar kartlägga innebörden hos begreppet flexibilitet inom bostadsplaneringen. Med hänsyn till kommunernas verktyg i form av planmonopolet samt deras lagstadgade ansvar att främja för bostäder intresserar jag mig för hur arbetet med flexibilitet förekommer på den kommunala och regionala nivån. Därmed ämnas en undersökning av retoriken inom ämnet, med grund i en presentation av begreppets definitioner samt ett antal medel och verktyg för ökad flexibilitet inom litteraturstudien. Undersökningen fokuserar även på eventuella spänningar, motsättningar samt målkonflikter som kan framträda i denna retorik. Studiens forskningsstrategi består av fallstudier med Helsingborgs stad och Norrköpings kommun respektive Region Skåne och Region Östergötland som utvalda fall.

Studien har funnit att begreppet flexibilitet definieras på olika sätt beroende på den studerade nivån. Inom studien har planerna kommit att kategoriseras som antingen strategiska eller konkreta/praktiska. Inom ramen för strategiska dokument likt regionplaner och kommunala översiktsplaner innefattar detta främst mångfunktionalitet utifrån kartläggning av behov samt identifiering av trender och tendenser. Inom ramen för konkreta planer såsom detaljplaner kan flexibilitet på byggnadsnivå skönjas genom åtgärder för ökad variation beträffande upplåtelseform och utformning av bostaden. Den vanligaste strategin inom bostadsförsörjning på samtliga nivåer består av förtätning och nyproduktion. De undersökta planerna beaktar omvandling och anpassning endast under specifika förhållanden, vilket tyder på behovet av en samlad strategi för det befintliga bostadsbeståndet.

Studien har även funnit att ett antal motsättningar kan utläsas i den retorik som framförs av kommunerna. Med hänsyn till det uttalade målet att främja hållbarhet utifrån sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter har studien kunnat konkludera att planeringen inte beaktar flexibilitet i tillräcklig omfattning vilket kan medföra negativa konsekvenser för samtliga hållbarhetsaspekter. Den höga detaljeringsgraden i planerna kan ge upphov till spårbundenhet i framtiden genom att anpassning kan försvåras eller omöjliggöras under rådande bestämmelser. Studien finner att detta kan bero på planeringens motvilja att beakta innovativa tekniker med hänsyn till föråldrade planeringsprinciper samt ett ökat sektorsintresse inom planeringen som ställer stora krav på kommunerna att beakta samtliga behov.