Miljonprogrammet, som genomfördes mellan 1965 och 1975, syftade till att bygga en miljon bostäder för att motverka bostadsbristen. Trots programmets ambition och omfattning har det varit föremål för omfattande kritik, både under och efter dess genomförande. Denna studie undersöker och analyserar kritiken mot det svenska miljonprogrammet, med särskilt fokus på skillnaderna mellan arkitekturkritik och planeringskritik med utgångspunkt i debatten förd i tidskriften Plan under perioden 1958-1970. Syftet med denna studie är att förstå hur olika former av kritik har formulerats och hur dessa påverkar vår syn på miljonprogrammet idag. Studien använder en kvalitativ textanalys av artiklar från perioden för att identifiera och kategorisera kritikens olika aspekter. Grundad teori används som metodologisk ansats för att utveckla teman och mönster från det insamlade materialet, vilket åberopas för att definiera vad planeringskritiken kännetecknas av. Wayne Attoes klassificeringar av arkitekturkritik används som teoretiskt verktyg för att kategorisera och analysera den förda debatten med fokus på miljonprogrammet som sammanhållet koncept. Studien visar att det finns en tydlig konsensus om behovet av omfattande bostadsplanering, men det råder debatt om metoderna för att förverkliga bostadsbyggandet. Studien drar slutsatsen att kritiken mot miljonprogrammet är av normativ karaktär, med tydliga dogmatiska tendenser gällande ledande planeringsprinciper. Vidare kan kritiken i tidskriften Plan anses spegla bredare samhälleliga värderingar och förändrade attityder över tid.