Genom tiderna har den fysiska planeringen i Sverige gått från en spontant framvuxenbystruktur till att bli alltmer strukturerad genom fysisk planering. Vem som har bestämt hurdet ska planeras har skiftat från kungen till stat till numera kommunerna. Kommunerna styrs av folkvalda politiker enligt den representativa demokratimodellen.

Det här kandidatarbetet undersöker hur fyra nordiska länder möjliggör medborgardeltagande i den fysiska planeringen samt hur de olika ländernas planeringssystem är uppbyggt från statlig planeringsnivå, översiktlig planeringsnivå till detaljerad planeringsnivå. Genomförandet av undersökningen gjordes genom en fallstudie av Sverige, Danmark, Norge och Finland. Utifrån kunskapsöversikten om medborgardeltagande i planeringssystemen utarbetades ett teoretiskt ramverk bestående av tre trappmodeller för medborgardeltagande, som gav vägledning till hur de olika länderna ser på medborgarrollen i den fysiska planeringen. Empirin omfattades av respektive lands medborgardeltagande i den översiktliga samt detaljerade planeringen, och analyserades genom en jämförelsestudie. Slutsatsen visar att det inte finns några större skillnader i hur medborgarrollen påverkas utifrån olika planinstrument. Ytterligare visar slutsatsen att det finns utrymme för att öka medborgardeltagande och inflytande ifall det är det idealet som är önskvärt. För att öka deltagandet finns det både utrymme i lagstiftning att ta inspiration från Sveriges grannländer och ett antal verktyg och modeller för att från kommunen på eget initiativ öka deltagande och inflytande. Därmed bedöms studien bidra till att fylla en del av kunskapsluckan för hur Sverige i sin fysiska planering inkluderar medborgarna.