Bakgrund: Våld i nära relation är ett omfattande samhälls- och folkhälsoproblem, vilket främst drabbar kvinnor. Det kan ta sig uttryck av fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och materiellt våld. Våld i nära relation medför allvarliga konsekvenser för offret, både kort- och långsiktiga. Normaliseringsprocessen gör det svårt för den våldsutsatta kvinnan att lämna. Sjuksköterskan har en viktig roll i att upptäcka, bemöta och stödja kvinnor som utsatts. Genom att tillämpa personcentrerad vård och Joyce Travelbees teori om interpersonella relationer kan sjuksköterskan skapa en trygg och empatisk vårdmiljö som främjar tillit hos den våldsutsatta.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av sin beredskap att bemöta och hantera våldsutsatta kvinnor som söker vård.

Metod: En litteraturöversikt som bygger på både kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar, totalt användes åtta artiklar till resultatet. Artiklarna har granskats med hjälp av Fribergs granskningsfrågor.

Resultat: Sjuksköterskors kunskap om våld i nära relation är ofta otillräcklig, vilket skapar osäkerhet i mötet med våldsutsatta patienter. Flera studier visar på en generell brist på utbildning och träning inom området, vilket försvårar identifiering och hantering av våldsutsatthet. Våld är också ett känsligt ämne, och många sjuksköterskor upplevde svårigheter med att ställa frågor eller att ta upp ämnet på ett professionellt sätt. Brist på organisatoriskt stöd och tydliga riktlinjer bidrar till en känsla av ensamhet och maktlöshet. Samtidigt finns en vilja att lära och att förbättra omhändertagandet, vilket understryker behovet av ökad utbildning, praktisk träning och stödjande strukturer i vårdmiljön.

Slutsats: Sjuksköterskorna upplever en brist på kunskap och utbildning, men även på organisatoriskt stöd. Många sjuksköterskor upplevde en osäkerhet och tyckte även att ämnet våld i nära relation var ett känsligt och tabubelagt ämne och därför svårt att föra på tal.