Det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa har resulterat i ett ökat behov av beredskapsplanering och skydd av kulturarv då värdefulla kulturhistoriska platser och byggnader används som strategiska mål i väpnade konflikter. I Sverige har det inte funnits någon naturlig koppling mellan beredskap, kulturarv och fysisk planering vilket innebär att det inte finns någon utvecklad praxis för hur dessa aspekter ska samordnas. I ljuset av en osäker framtid står samhällsapparaten därmed inför stora utmaningar. Således syftar studien till att undersöka dels hur svenska kommuner arbetar för att samordna beredskapsarbete, kulturarvsarbete och fysisk planering, dels hur samverkan fungerar mellan inblandade aktörer. Studien ämnar således bidra till en djupare förståelse för hur strategier, ansvarsfördelning och rollförhållanden ser ut i praktiken inom samt mellan organisationer, myndigheter och aktörer för att säkerställa ett hållbart skydd av kulturarv och samtidigt stärka landets försvarskapacitet. 

Studien bygger på en kvalitativ forskningsstrategi och genomförs enligt en fallstudiedesign där Karlskrona kommun valts som föremål för undersökningen. Insamlingen av empiri utgörs av en kombination av dels kvalitativ dokumentstudie, dels semistrukturerad kvalitativ intervjustudie. Dokumentstudien baseras på nationella och kommunala planeringsdokument. Medan intervjustudien omfattar samtal med relevanta aktörer från både kommunen, myndigheter och organisationer. Den insamlade empirin bearbetas utifrån en kvalitativ textanalys i relation till det teoretiska ramverket. Utifrån en hermeneutisk ansats har således insikter från dels litteraturöversikten, dels dokumentstudien och intervjustudien relaterat och kompletterat varandra för att förtydliga den övergripande bilden av det studerade fenomenet.

Utifrån analysen dras slutsatserna att det inte finns ett etablerat arbete för hur Karlskrona kommun samordnar beredskapsarbete, kulturarvsarbete och fysisk planering. Detta betraktas som ett resultat av dels totalförsvarets nedmontering, dels nya hot mot kulturarv som tidigare inte behövt hanteras. På grund av detta finns det således ingen utvecklad praxis för hur arbetet ska genomföras vilket ökat behovet av kunskap och vägledning. Vidare är detta arbete gränsöverskridande vilket förutsätter samverkan mellan olika aktörer. I dagsläget existerar och fungerar samverkan till viss del. Trots att aktörerna förstår vikten av samverkan finns det ett tydligt behov av att utveckla fora för dialog samt förtydliganden gällande förvaltningsmässiga förutsättningar och ansvar för välfungerande och framgångsrik samverkan.