Barn och ungas rättigheter samt behov har under en längre tid varit en viktig fråga inom samhällsutvecklingen och där spelar fysisk planering en viktig roll för att säkerställa en god uppväxtmiljö. Plan- och bygglagen (PBL) ställer krav på att förskolor ska ha tillgång till tillräcklig och kvalitativ friyta för lek och utevistelse, vilket är avgörande för barns fysiska samt kognitiva utveckling. Samtidigt är ett vanligt stadsplaneringsideal att förtäta städer till följd av ökad inflyttning och bostadsbrist. Det leder till att yta tas i anspråk, och det har uppdagats att grönytor och friytor i allt större utsträckning minskar. Det påverkar således förskolegårdarnas storlek och kvalitet. Trots att fler kommuner har börjat upprätta riktlinjer gällande storleken på förskolegårdarna efter Barnkonventionen lagstadgades 2020, fortsätter utvecklingen att gå mot en minskning av dessa ytor. Detta väcker frågan varför barns behov inte får högre prioritet i dagens stadsplanering.

Detta masterarbete, som kombinerar vetenskapligt och gestaltande arbete, syftar till att undersöka förskolebarns tillgång till friyta i tätbebyggda städer. Studien söker svar på hur förskolors friyta och närmiljö förhåller sig till befintliga riktlinjer och allmänna råd, samt hur olika yrkesgrupper ser på gårdens utformning och lokalisering. Vidare undersöks även hur begrepp som barnens geografi och miljörättvisa speglas i planering och utformning av förskolemiljöer och dess närmiljö. En fallstudie genomfördes i Stockholms stad för att få en inblick i frågan om förskolebarns tillgång till friyta i en tätbebyggd stad.

Arbetet har utgått från ett teoretiskt ramverk bestående av begreppen barnens geografi och miljörättvisa för att konkretisera begreppen barnperspektivet och barnrättsperspektivet. I arbetet har en kvantitativ analys och semistrukturerade intervjuer genomförts för att få förståelse för hur barnens geografi och miljörättvisa tas hänsyn till i fallets kontext. Resultatet från den kvantitativa analysen visade på att det finns ett glapp mellan uppsatta riktlinjer och den faktiska tillgången till friyta samt tillräckligt stora parkområden. Däremot förhöll sig avståndet till parken inom de allmänna råd som finns idag. Vidare visade resultatet för intervjuerna att beroende på profession lades olika stor tyngd i lokalisering och utformningav förskolegårdar. Planerarna fokuserade mestadels på lokaliseringen medan förvaltare och pedagoger hade mer fokus på utformningen. Det framkom även att det saknas tydliga riktlinjer för utformningen av dessa ytor och att det är platsbristen i Stockholm som utgör den avgörande rollen för förskolors utformning och placering. Således framkom det även att det handlar om prioriteringar i planeringen och att barn inte prioriteras i samma utsträckningsom andra aspekter, såsom ytor för bilar. Däremot lyftes det att vid platsbrist är viktigare att planera för en förskola än ingen alls.

Platsanalysen, tillsammans med de andra metoderna, har skapat ett kunskapsunderlag förstudiens gestaltande del. Ett gestaltningsförslag har tagits fram för området Lövholmen i Stockholm. Utifrån analysen och kunskapsöversikten har fem designprinciper tagits fram utifrån barnens geografi och miljörättvisa. Dessa tillämpades på gestaltningsförslaget, som ämnar att visa hur barns behov kan prioriteras i en tätbebyggd stadsdel genom fysisk planering.