Arbetet söker att reda ut stadsarkitektens roll i stadsplaneringen, dels för att urskilja vad som skiljer rollerna mellan olika mellanstora svenska kommuners tillämpning av funktionen. Dels för att redogöra vad det innebär att vara stadsarkitekt i samtida stadsplanering. Till syftet följer två forskningsfrågor avsedda att styra arbetets riktning, dessa är:

•Vad är stadsarkitektens roll i den samtida kommunala stadsplaneringen och vad innebär den för stadsplaneringen?

•Vad är det som skiljer stadsarkitektens roll mellan olika mellanstora svenska kommuners tillämpning av funktionen?

Studien lägger tonvikt på utövarna av professionen, vilket aktualiserar enskilda stadsarkitekter. Vidare avgränsas arbetet till mellanstora svenska kommuner som antingen har eller har haft en verksam stadsarkitekt.

Stadsarkitektrollen belyses i ljuset av jurisdiktion och handlingsutrymme. Genom tillämpningen av jurisdiktion tolkas, å ena sidan, den enskilda stadsarkitektens acceptans att själv bestämma över det utförda arbetet. Handlingsutrymme, å andra sidan, tas fast på för att ställa informanternas handlande i relation till vad arbetsbeskrivningen anger, vad organisationen förutsätter, hur arbetsplatsens kulturella klimat inverkar på rollen och inte minst hur individen själv påverkar rollen.

Eftersom enskilda individer står i centrum för undersökningen aktualiseras fältarbete genom intervjuer varav stadsarkitekterna utgör nyckelpersonerna för att besvara det aktuella arbetets forskningsfrågor.

En viktigt slutsats är att samtliga informanter betraktar sin roll som den kvalitetssäkrande funktionen för stadens byggda miljö. Stadsarkitektens del i planeringen kan därmed tillföra stadsplaneringen ett element för att sammanföra projektens ekonomi med god form, funktion och gestalt. Rollen är dock i hög grad beroende av överordnade tjänstemän och politiken.

Ytterligare en viktigt slutsats är att den enskilda utövaren av stadsarkitektrollen har möjlighet att forma själva rollen. Att ha rollen som stadsarkitekt innebär således ansvaret att markera vad funktionen ska innebära i den tillhörande organisationen. Det visar sig att omorganisering ger särskilt utrymme för stadsarkitektrollen att formas av positionsinnehavaren själv.

Slutligen dras även slutsatsen att stadsarkitekten är högt beroende av överordnade chefer och förtroendevalda för att försvara, upprätthålla och utvidga sin position och på så vis gynna sin legitimitet och inte minst sin jurisdiktion.