Samtida transportinfrastrukturprojekt i Sverige kännetecknas allt oftare av komplexa samordningsförhållanden där den traditionella ansvarsfördelningen mellan stat, region och kommun utmanas. Genom Trafikverkets riktlinjer om ökad medfinansiering har regionerna fått en stärkt roll och fungerar numera i vissa fall som huvudman för planering och genomförande av transporinfrastrukturprojekt. Det medför såväl utmaningar som ökade samordningsbehov, inte minst i relationen mellan regionala och kommunala planeringsprocesser där den nya infrastrukturen måste överensstämma med kommunernas stadsutveckling. Trots att statliga direktiv och myndighetsrapporter ofta framhåller vikten av både samordning och samverkan i planeringen av transportinfrastruktur, saknas tydlig vägledning för hur detta ska ske i praktiken samt en definition av vad dessa begrepp innebär och skiljer dem åt.

Mot denna bakgrund syftar denna studie till att öka förståelsen för hur region och kommun arbetar med samordning och samverkan i planeringen av transportinfrastruktur där regionen är huvudman. Studien utgörs av en fallstudie för projekten Spårväg Syd och Tvärbanans Kistagren, där semistrukturerade intervjuer och dokumentstudier svarar för inhämtandet av empiri, som sedan har analyserats i en kvalitativ innehållsanalys. Det har bidragit till en insyn i projektens arbetsprocesser och möjliggjort för tolkning utifrån ett teoretiskt ramverk som baseras på forskning kring tvärsektoriell samordning.

Resultaten visar att samordning förekommer i varierande grad och att förutsättningarna för detta i hög grad påverkas av projektens strukturella grundförutsättningar och medlemmarnas ambitioner för att arbeta gemensamt. I Spårväg Syd har en tydlig initial avsiktsförklaring om samverkan, formaliserad genom Sverigeförhandlingen, skapat en stabil grund för ett samordnat arbete i relation till gemensamma målformuleringar, tydlighet i ansvarsområden samt strukturer för informationsdelning. I kontrast saknar Tvärbanans Kistagren en uttalad ambition om samverkan samt tydligt befästa samordningsstrukturer, vilket leder till brister i målarbetet, viss otydlighet i ansvarsfördelningen samt en ansträngd informationsdelning. Studien visar även att grundläggande strukturer för samordning tydligt måste definieras och förankras från start, annars riskerar samordningen att bli avsevärt beroende av enskilda aktörers attityder och engagemang, vilket har visat sig vara bristfälligt i båda fallen. Därtill konstateras att det arbete som bedrivs inom fallen utgör en viss samordning, men att det förefaller svårt att nå en samverkan, på grund av strukturella och institutionella hinder.