Uppsatsen undersöker förutsättningarna för en ökad integrering av återbruk som ett strategiskt verktyg i det inledande skedet av kommunal fysiska planering. Återbruk betraktas som en central komponent i cirkulär ekonomi och hållbar utveckling, med potential att bidra till uppfyllandet av både nationella och internationella klimatmål, genom att minska resursförbrukning och utsläpp redan innan byggprocessens start. Studien bygger på en kvalitativ innehållsanalys av styrande plandokument från tre svenska kommuner. Analysen syftar till att belysa hur återbruk framhålls och är integrerat i planeringsprocessens strategiska skeden, samt vilka praktiska utmaningar som föreligger. Dessutom innefattar uppsatsen en genomgång av relevant litteratur, som bidrar till att fördjupar förståelsen för de förändringar som krävs för att återbruk ska fungera som ett praktiskt tillämpbart planeringsinstrument. 

Resultatet visar att återbruk ofta framhålls som en vision inom kommunal fysisk planering, men att det sällan konkretiseras genom mätbara mål eller uppföljningsbara indikatorer. De samtida plandokumenten och det juridiska ramverket uppvisar brister i form av otydliga och icke-bindande riktlinjer för strategisk implementering. Diskussionen understryker därför behovet av att utveckla konkreta verktyg, förbättrad mätbarhet samt stärkt styrkapacitet för att möjliggöra en effektiv integrering av återbruk. Vidare betonas vikten av att kommunerna utnyttjar befintligt tolkningsutrymme i lagstiftningen och formulerar lokala strategier som främjar återbruk. Slutligen framhålls att ett stärkt samspel mellan plan- och bygglagstiftningen och nationella cirkulära mål, tillsammans med incitament och stödstrukturer, är avgörande för att kommuner ska kunna agera som drivande aktörer i omställningen mot en mer resurseffektiv och hållbar fysisk planering.