Den regionala nivån har fått en allt större betydelse inom samhällsplaneringen. Samtidigt präglas det svenska planeringssystemet av ett starkt kommunalt planmonopol och otydliga institutionella förutsättningar för den regionala planeringen. Studien tar sin utgångspunkt i att flera svenska regioner idag arbetar med rumsliga och strategiska planeringsfrågor trots avsaknaden av ett tydligt formellt planeringsmandat enligt plan- och bygglagen. Syftet är att undersöka informell regional planering, den planering som sker utanför PBL men inom ramen för det lagstadgade regionala utvecklingsansvaret, samt hur den förstås av regionala planerare i en svensk kontext.

Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomförts med regionala planerare från två svenska regioner. Det empiriska materialet har bearbetats genom en tematisk analys och har tolkats i relation till de teoretiska begreppen meningsskapande, legitimitet och institutionella förutsättningar.

Resultatet visar att informell regional planering förstås som en flexibel planeringspraktik i gränslandet mellan regional utvecklingsplanering och regional fysisk planering. Planeringen präglas av frivillighet, samverkan och kunskapsbyggande. Samtidigt framträder en stor begreppslig och innehållsmässig otydlighet kring hur informell regional planering definieras och avgränsas, vilket tyder på att planeringsformen fortfarande är under utveckling. Resultatet visar även att planeringen fungerar som ett verktyg för regionalt inflytande genom strategisk kommunikation, relationsbyggande och kunskapsinsatser.

Sammantaget bidrar studien till en ökad förståelse för hur informell regional planering formas och praktiseras i ett institutionellt gränsland mellan regional utveckling och fysisk planering, där regionerna trots avsaknaden av ett tydligt formellt planeringsmandat, utvecklar informella former för rumslig styrning.