Bakgrund: Bristande egenvård får konsekvenser hos patienter med hjärtsvikt då egenvården är en betydelsefull del av behandlingen och som är en del som kräver en betydande delaktighet från patienten sida. Egenvård vid hjärtsvikt omfattar de åtgärder som patienten behöver göra för att bibehålla fysisk stabilitet trots sin kroniska hjärtsvikt. Det vill säga att undvika att hjärtsvikten förvärras genom att tidigt upptäcka och vidta åtgärder vid symtom på försämring. Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som främjar eller hindrar förmågan till egenvård hos hjärtsviktspatienter. Metod: Metoden som använts var en litteraturstudie som baserades på åtta vetenskapliga artiklar. Analysmodellen inspirerades av Graneheim & Lundmans innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras utifrån två huvudkategorier: faktorer som främjar förmågan till egenvård och faktorer som hindrar förmågan till egenvård. Resultatet visade att förmågan till egenvård påverkades av flera faktorer men där kunskap och stöd från närstående var de komponenter som framstod som mest framträdande för främjande av förmågan till egenvård. Medan patientens svårigheter att leva ett normalt liv anges som främsta orsak till hindrande för förmågan till egenvård. Vårdpersonals agerande befanns både kunna främja förmågan till egenvård såväl som hindra den. Slutsats: Personlig livsstil består inte bara av enkla val utifrån den information som ges om vad som är nyttigt och bra utan ibland väljer människor det som inte alls är bra för hälsan. Människors livsstil formas av en mängd olika faktorer vilket gör att de utvecklar sin egen förståelse av vad som hotar hälsan och livskvaliteten. Detta i sin tur avgör hur människor handlar för att bevara välbefinnande och hälsa.