Många skulle nog mena att det är självklart att vi ska arbeta för jämställdhet, både inom

politiken och inom den fysiska planeringen. Det “självklara jämställdhetsprojektet” är

omöjligt att tacka nej till eftersom det utgår från grundprincipen om alla människors lika

värde. När jämställdhet uttrycks som “jämlikhet mellan könen” klargörs att det krävs en idé

om kön för att arbeta med jämställdhet. Men inom ramen för begreppen jämställdhet och

kön ryms många alternativa tolkningar. Med anledning av tolkningsutrymmet som finns

intresserar vi oss för att undersöka vilka idéer om kön som reproduceras inom planering och

vad eller vilka som dessa idéer exkluderar respektive inkluderar. Med utgångspunkt i att tjej

är ett socialt konstruerat begrepp som får sin betydelse genom språket tar vi oss an frågan

“hur konstrueras tjejen i jämställdhetsprojekt inom planering?”.

Uppsatsens forskningsöversikt utgörs av ett diskursivt fält där fyra diskurser, olika sätt att se

på kön och tjejer, presenteras. Dessa diskurser är den biologiska, den psykoanalytiska, den

socialkonstruktivistiska och queer-diskursen. Det diskursiva fältet utgör uppsatsens kontext,

mot vilken undersökningen kan relateras till för att skapa en större förståelse för hur

planeringen konstruerar tjejer. Det analyserade materialet utgjordes av fyra intervjuer,

informanterna var tjänstemän på kommuner som arbetat med jämställdhetsprojekt inom

planering. Under intervjuerna berördes exempelvis vilka intentioner de haft med projekten

och vilka problemområden som identifierats. Syftet med intervjuerna var att låta

informanterna tala fritt om sina respektive projekt så att underliggande tankar om tjejer

kunde komma fram. Materialet analyserades sedan diskursivt för att synliggöra hur

planeringen konstruerar tjejer.

Analysen visar att planeringen främst talar om tjejer utifrån tre diskurser som vi kallar tjejer

som grupp, tjejer är inte som killar och tjejer ska vara. Det visade sig finnas få motstridiga

sätt att tala om tjejer inom dessa diskurser. Det fanns i princip inga ansatser att frångå eller

ifrågasätta den binära könsuppdelningen till förmån för ett mer individualistiskt synsätt,

något som vi riktar viss kritik mot. Vi problematiserar också Boverkets roll som medskapare

av planeringens konstruktion av tjejer i dessa jämställdhetsprojekt.

Slutligen ser vi att det finns en exkluderingsproblematik med den konstruktion av tjejen

som idag reproduceras inom planeringen. Vi efterfrågar ett synsätt som medger att andra

beteenden än “det typiskt killiga” anses önskvärt i det offentliga rummet och som inte

eftersträvar en förändring av kvinnliga beteenden.